En blogg mellan verklighet och fantasi

Etikett: Tolkien

Drakmetal – bevingade bestar i sitt rätta element

Drakmetal i Close-Up #197.Nu undrar ni kanske vad som har hänt med drakbloggen. Det har ju varit minst sagt snålt med uppdateringar under våren. Eller pollensäsongen som jag brukar säga. Men jag har helt enkelt halkat efter med bloggandet. Vid sidan av de vanliga uppdragen har jag nämligen haft fullt upp med att skriva en artikel om drakmetal och planera sommarens stora drakresa till Tyskland. Det händer också annat spännande på drakfronten. Men mer om allt detta framöver…

I väntan på drakberättelser från Bayern får ni hålla till godo med nya numret av hårdrockstidningen Close-Up (#197). För ingen mytologisk varelse är väl mer metal än draken. Genom århundradena har dessa bevingade bestar förknippats med blod, eld, död och självaste Satan. Men också med styrka och mod. I Close-Up listar jag således tio draklåtar om alltifrån kinesiska legender till snart HBO-aktuella »Game of Thrones«. Alla låtar utom Dios »Killing the Dragon« finns med i Spotifyspelaren nedan.

Drakmöte i bergets grotta och hjärtats djup

Så här skrev jag till exempel om mina franska metalfavoriter Gojiras låt »Where Dragons Dwell« från albumet »From Mars to Sirius« (Listenable 2005): »Dragons are the myth alive/in the heart of men«, framhåller Gojira och kopplar samman den klassiska kampen mot draken med striderna mot mörkret inombords. Må så vara hat, rädsla eller andra ociviliserade instinkter. Musiken växlar episkt mellan det lågintensivt molande och tekniskt smattrande.

Dragons are the myth alive/in the heart of men.

Någon talade om fransoserna som representanter för en postmodern mytologi och Joe Duplantier lägger ut texten om mötet med draken i såväl bergets grotta som hjärtats djup. »Where Dragons Dwell« är något så ovanligt som en osentimental, icke-heroisk metallåt om drakar och utan tvekan ett av de bästa bidragen i genren. Gojira är för övrigt det japanska ursprungsnamnet på filmvärldens jätteödla Godzilla. Om drakar i verkligheten vore en utrotningshotad art skulle de miljömedvetna metalmännen från Bayonne med all sannolikhet engagera sig för deras överlevnad. Bandet stödjer sedan länge den marina djurrättsorganisationen Sea Shepherd, känd för sina direktaktioner i kampen mot valjakt.

Texterna om de övriga nio låtarna hittar ni alltså i tidningen Close-Up #197.

Trevlig midsommar och akta er för Brännvinsdraken!

En grön drake på den engelska landsbygden

The Green Dragon skylt.Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

The Green Dragon InnBerättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…

Drakbarden – om Shakespeare och bokstavligt bevingade ord

Shakespearedrake

Drake på grinden till Shakespeare’s Globe i London.

I år uppmärksammas William Shakespeares 400-årsjubileum både på längden och på tvären. Som drakbloggande litteraturvetare (ja, i alla fall på kandidatnivå) kunde jag förstås inte låta bli att snoka rätt på några drakcitat hos den brittiske barden från Stratford-upon-Avon.

»Come not between the dragon and his wrath« – »Ställ dig ej mellan draken och hans vrede« – heter det till exempel i Shakespeares tragedi »Kung Lear«. Repliken är inte bara en varning till greven av Kent, som ifrågasatt kungens omdöme, utan också ett citat som beskriver patriarkens temperament och maktfullkomlighet innan han fullständigt förlorar förståndet. Och, ja, steget är aldrig långt till J.R.R Tolkiens »Sagan om ringen«. Åtminstone inte när det gäller drakar…

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar.

I essän »The Rack of this Tough World: The influence of King Lear on Lord of the Rings« (publicerad i antologin »Tolkien and Shakespeare: Essays on Shared Themes and Language«, red. Janet Brennan Croft, McFarland, 2007) skriver Leigh Smith att Tolkien lär ha varit kritisk mot Shakespeares användning av fantasterier (sådant som älvor, häxor och skogar som rör på sig) med motiveringen att drama helt enkelt inte är förenligt med fantasy.

Dramatiska drakar

Men det innebär inte att Tolkien ogillade Shakespeare generellt. Smith kan visa uppenbara paralleller mellan »Kung Lear« och »Sagan om ringen«, inte minst på retorisk nivå. Tolkiens Éowyn och Shakespeares greve (han som hotas med drakcitatet) befinner sig dessutom i samma slags situationer när de möts av snarlika förmaningar; »Come not between the Nazgûl and his prey!«, skriver Tolkien.

Folktro och mytiska gestalter har en given plats i Shakespeares värld och draken förekommer i såväl monstruösa liknelser som poetiska omskrivningar. I »Coriolanus« jämförs den romerske fältherren upprepade gånger med en drake. En kraftfull personbeskrivning som bland annat analyserats av Marjorie Garber i »Shakespeare after all« (Anchor, 2004).

Och naturligtvis lurar ännu fler drakar i det dramatiska djupet. »O serpent heart, hid with a flowering face! / Did ever a dragon keep so fair a cave?«, utbrister Julia i »Romeo och Julia«. Eller som Akilles säger till Hektor i »Troilus och Cressida«: »The dragon wing of night o’erspreads the earth, / And, stickler-like, the armies separates.« Bildliga beskrivningar, men också bokstavligt bevingade ord.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén