Nej, drakens år – som enligt den kinesiska zodiaken pågår till den 29 januari 2025 – blev ännu en dyster historia. Att ordet drakdrönare tagit sig in på nyordslistan 2024 säger en del om sakernas tillstånd i världen. Ordet är ett översättningslån av ukrainskans dron-drakon (дрон-дракон) och syftar på en eldkastande obemannad flygfarkost som används i strid. Om man inte förr såg den metaforiska potentialen hos de bångstyriga drakarna i TV-serien »House of the dragon« (eller för all del föregångaren »Game of Thrones«) så lär man ha gjort det nu efter nyhetsklipp, där ukrainska styrkor använder sig av ett nytt vapen. Den så kallade drakdrönaren sprutar ur sig brinnande metall som verkligen får flygräden att se ut som om en flejmande drake slickar trädtopparna med sin eldtunga. Kriget i Ukraina går snart in på sitt tredje år och man får väl vara tacksam för att drakdrönarna åtminstone nu befinner sig på rätt sida av historien.
Kriget i Ukraina går snart in på sitt tredje år och man får väl vara tacksam för att drakdrönarna åtminstone nu befinner sig på rätt sida av historien.
Men vapen riskerar som bekant att hamna i fel händer eller besvaras med något ännu värre. I fjol läste jag (i samband med författandet av en DN-essä) konstvetaren Jan Svanbergs bok »Sankt Göran och draken« och blev påmind om den georgisk-ryska konstnären Zurab Tseretelis bronsskulptur »Good defeats evil«. Den står placerad utanför FN-högkvarteret i New York och donerades av dåvarande Sovjetunionen 1990 till minne av nedrustningsavtalet. På marken ligger två nedkämpade drakar, vars kroppar utgörs av både amerikanska och sovjetiska kärnvapenmissiler. Korsstaven som Sankt Georg håller i sin hand antyder, enligt Svanberg, att det inte var med våld, utan genom förhandlingar som kalla krigets kärnvapenhot besegrades. Sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 är det svårt att hitta ett monument som känns lika förljuget. Världen rustar åter upp och i Gaza rasar nu ännu ett krig samtidigt som den republikanska elefanten Donald Trump snart klampar omkring i denna ömtåliga omgivning.
Bilden av zeppelinare, flygplan och kanoner som eldsprutande drakar förekommer flitigt i veckopressen under krigsåren.
Första världskrigets flejmande farkoster
För en tid sedan snubblade jag över Lundahistorikern Lina Sturfelts avhandling »Eldens återsken: Första världskriget i svensk föreställningsvärld« (Sekel Bokförlag, 2008). Begreppet föreställningsvärld hänger samman med kulturhistoria och handlar alltså om hur både individer och grupper har sett på tillvaron och tolkat verkligheten utifrån såväl religiöst som naturvetenskapligt präglade världsbilder. Det är med andra ord ett perspektiv som är mycket användbart när man letar efter drakar. Under rubriken »Krigets vålnader och vidunder« beskriver Sturfelt hur kriget gärna personifieras i form av ett övernaturligt väsen som gör människan till ett passivt offer. Hon konstaterar att bilden av zeppelinare, flygplan och kanoner som eldsprutande drakar förekommer flitigt i veckopressen under krigsåren på 1900-talet. Vraken kallas i sin tur »kadaver« och »skelett« – som vore de dräpta vidunder snarare än mänskligt manövrerade maskiner. Då – liksom nu – placeras även moderna vapen in en mytologisk värld av saga och legend, där den episka kampen mellan ont och gott utkämpas. Sturfelt menar att det var ett sätt att distansera kriget från sin samtidskontext och ringar in ett lika intressant som tidlöst fenomen.
Romerska drakar tog täten till häst
Drakar har en tendens att vara ständigt närvarande i strid. Som om människan behöver ett kraftdjur att antingen skylla på eller försvara sig med. Att redan romerska drakar vajade i vinden på slagfältet blev jag påmind om under en weekend i London i våras, då jag passade på att besöka den tillfälliga utställningen »Legion: life in the Roman army« på British Museum. Den här typen av standar från 100-talet e.Kr med ett drakhuvud tillverkat av brons och en färgglad vindstrut i textil som fladdrande svans kallas draco. Drakvimpeln var konstruerad för att bäras till häst av en särskild fanbärare – draconarius. Utställningsföremålet – själva drakhuvudet i brons – var för övrigt ett fynd från Niederbieber i Tyskland och inlånat från Landesmuseum Koblenz som jag och särbon besökte för några år sedan. En draco syns faktiskt även på Bayeuxtapeten som långt senare skildrar slaget vid Hastings 1066. Och kanske var det tack vare romarna som draken småningom också hamnade på den walesiska flaggan.
Draktänder kallas för övrigt de pyramidformade betonghinder som började användas under andra världskriget för att sätta stopp för framryckande stridsvagnar. Här och var står de kvar ute i Europa. Nu sticker fler och fler nya gaddar upp i både ukrainska och ryska försvarsställningar. Lägg därtill nyordet drakdrönare. Tankemönster tenderar att traderas och hänga kvar under lång tid. Så har draken fortsatt att prägla det kollektiva tänkandet och handlandet i krig ända in i vår tid.
Låt oss ändå hoppas på ett gott nytt drakår – i fredens och frihetens tecken!