Etikett: Medeltiden Sida 1 av 2

Medeltida drakstäder märkta av bombräder

den 11 augusti, 2024

Siluett av Sankt Georg och draken i Hattingen.

Drakar dyker alltid upp där man minst anar det. Så har det varit under årets sommarresa som egentligen var renons på riktiga drakstäder. Ändå hittade vi massor av drakar, jag och särbon. Eller så var det drakarna som hittade oss… Som i Hattingen, Ruhrområdets kanske raraste lilla stad med både stålverk och medeltida stadskärna samt drake på stadsvapnet. På Rathausplatz står sedan 1990 en modern och mycket dramatiskt effektfull skulptur av Sankt Georg och draken (eller lindormen om man ska vara petig). Den rostbruna piedestalen eller sockeln som konstnären Bernhard Kleinhans verk står på är hämtad från det lokala stålverket Heinrichshütte. Kikar man upp mot det nyare rådhusets fasad i fonden ser man även där en tjusig relief med stadsvapnet.

Operation rädda Henri!

Motivet användes som sigill redan på 1400-talet och stadens skyddshelgon finns naturligtvis även avbildat på ett fönster i Sankt Georgs-kyrkan. På souvenirfronten visade det sig däremot vara ont om drakar. Men medarbetarna på turistinformationen såg eder drakbloggares stora besvikelse och donerade sitt sista exemplar av drakmaskoten »Henri« – en dammig liten krabat av röd plysch som man skrotade i fjol eftersom han enligt uppgift »sålde för dåligt«(!?). Efter att äntligen ha befriats från sin roll som avdankad nyckelring låter Henri hälsa att om det är någon som ska bort från ekvationen här så är det religösa våldsverkare som helgonen Georg, Mikael och Margareta… Jag misstänker starkt att en ny generation klåfingriga marknadsförare inte förstår sig på den kulturhistoriska potentialen, utan enbart förpassar drakarna till barnavdelningen. Så får en grön tecknad »Henri« typiskt nog pryda foldern med familjeupplevelser i Hattingen.

När mjukismaskoten lanserades 2012 inkom enligt lokaltidningen hela 150 olika namnförslag. Man fastnade för Henri som har en uppenbar lokalförankring. Dels genom just Heinrichshütte, det nedlagda stålverket som grundades 1853 av greve Henrich zu Stolberg-Wernigerode. Dels på grund av kejsarna Heinrich II och III som på 1000-talet hade betydelse för stadens historiska utveckling. Namnet Hattingen lär för övrigt gå tillbaka på den germanska stammen hattuarier (chatter) som befolkade de centrala områdena kring floden Ruhr år 4 efter Kristus.

Dräpta drakar av stål

I mer än 135 år var Heinrichshütte en av de viktigaste arbetsplatserna i regionen. Numera är den nedlagda anläggningen ett lummigt inramat industrikulturmuseum. Jag som älskar rostiga gamla fabriker och tidigare har semestrat flitigt i Ruhrområdet kan faktiskt inte förstå hur jag hittills har lyckats missa att det även finns en mysig liten drakstad i trakten!

Jag som älskar rostiga gamla fabriker och tidigare har semestrat flitigt i Ruhrområdet kan faktiskt inte förstå hur jag hittills har lyckats missa att det även finns en mysig liten drakstad i trakten!

Hattingen har genom århundradena härjats av flera krig. Andra världskriget blir – som i så många tyska städer – ett mörkt kapitel kantat av nedbränd synagoga, deportering av den judiska befolkningen och tvångsarbete, där 10 000 krigsfångar ska hålla igång de viktiga industrierna. I krigets slutskede blir Henrichshütte föremål för två tunga bombräder som förstör delar av Hattingens historiska stadskärna. Industrin blir samtidigt en viktig ekonomisk förutsättning för återuppbyggnaden.

Drakskatten i Harzregionens Halberstadt

Till Hattingen kommer vi från kyrktäta Halberstadt som var biskopssäte redan kring år 820. Jag har länge velat åka dit för att lyssna lite på den amerikanske avantgardisten John Cages orgelstycke »As slow as possible« som väntas pågå i 639 år. Däremot hade jag ingen aning om att det dessutom kryllar av drakar i stan som i övrigt är påtagligt präglad av DDR-tiden.

I domkyrkan (där katoliker och protestanter ovanligt nog lyckats samsas genom århundradena) märks bland annat en originell framställning av Sankt Georg, där draken vid hans fötter håller en heraldisk sköld i klorna. Min favorit är annars målningen av aposteln Johannes med draken i bägaren. Men det finns många fina exemplar i framför allt Domschatz, där vi lyckas engagera hela tre medarbetare i jakten… I rummet med föremål från sakristian finns ett synnerligen snyggt ekskåp dekorerat med två drakar, vilket barnversionen (vad annars…) av appen berättar mer om med en blå liten drake som guide.

En måndag i Halberstadt när det mesta är stängt får man passa på att utforska gator, fasader och ruiner. Även här förstördes en stor del av stadskärnan av bombningar i april 1945. Däribland många gamla korsvirkeshus. En av de räddade träfigurerna som påstås föreställa Sankt Georg och draken finns att beskåda i Petershofs gotiska klostergång belägen intill Liebfrauenkirche som också visar sig ha några drakar i gömmorna. Den där Göran återfinns exempelvis i Barbarakapellets altarskåp.

Under medeltiden arrangerades även ett drakspel (Drachenspiel) i Halberstadt – precis som på många andra håll i Europa. Att en av passagerna som leder upp till Domplatz heter just Drachenloch skvallrar om denna sedan länge insomnade tradition. På stadsmuseet finns en miniatyrmodell av drakspelen som ägde rum veckan efter trettondagen. Medan en trädrake bars runt sjöng prästerskapet: »…der Heiland hat des Drachens Kop zertreten und alle aus seiner Gewalt erlöset…« Därefter fördrevs draken via gränden. Drakspelet var en folklig och omtyckt festlighet som senare förbjöds.

Europas draksådd gör sig påmind igen

2008 exploderade en blindgångare från andra världskriget vid en byggarbetsplats i Hattingen och skadade ett femtontal personer. Så har Europas blodiga historia lämnat efter sig draksådd, ett begrepp sprunget ur snarlika myter om Kadmos respektive Jason som båda sådde draktänder. Ur jorden växte sedan beväpnade män på samma sätt som minor och odetonerade granater kommer att fortsätta skörda liv även efter dagens konflikter.

Vår resa passerar även Celle, Lüneburg och Osnabrück. De tre bilderna ovan föreställer i tur och ordning en modern respektive äldre framställning av ärkeängeln Sankt Mikael samt en drakrelief på Marienkirche intill rådhuset med westfaliska fredens vagga Friedenssaal. Medan jag strosar runt i semestersömninga tyska småstäder och letar drakar påminner nyhetsrubrikerna om bombningar mot civila mål i Ukraina och Gaza. Varken historiens eller populärkulturens idoga försök att påminna om våldets förkastlighet tycks hjälpa. Hur vanliga människor blir offer för auktoritära ledares nycker är ju även temat i fantasydramat »Game of thrones« framgångsrika prequel »House of the dragon« som gått att strömma under sommaren.

Medan jag strosar runt i semestersömninga tyska småstäder och letar drakar påminner nyhetsrubrikerna om bombningar mot civila mål i Ukraina och Gaza.

»Det finns gott om folk som vill vara fruktade i dag. Jag är rädd att det kommer att leda till mänsklighetens undergång«, sa skådespelaren Tom Glynn-Carney (kung Aegon) när jag fick chansen att göra ett litet DN-reportage inför premiären av säsong 2. Det intressanta med fantasy är i regel referenserna till en historisk och samtida realitet. Hur fiktiva de flygande fabeldjuren än är så går det inte att komma ifrån att draken i århundraden varit en flitigt brukad maktsymbol. I »House of the dragon« får de på allvar förkroppsliga redskapen för människans gränslösa maktbegär.

Drakar i tryck, plysch och medeltida kyrktak

Av Johanna

den 16 juli, 2022

i Draklivsforskning

Hornormen på Medeltidsmuseet. — Attributmakaren Bettan Eriksson Gross plyschskulptur av hornormen på Medeltidsmuseet.

Nej, drakbloggen är inte dräpt, den har bara fått vila lite längre än tänkt. Det senaste året har jag vid sidan av frilansandet på heltid pluggat historia på deltid vid Lunds universitet så det har helt enkelt inte blivit någon tid över för annat skrivande. Dessbättre har drakarna i gengäld letat sig in i såväl hemtentor som dagstidningstexter. För drakar och historia hänger onekligen ihop – ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang.

Ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang.

Kanske är det just därför jag har lite svårt för historikern Bo Erikssons förslag att göra skräck- och monsterstudier till ett eget universitetsämne. Han tänker sig något i stil med modevetenskap och argumenterar bland annat för detta i sin senaste och i övrigt intressanta bok »Monstermanifestet«, som jag recenserade för Dagens Nyheter i vintras. För min del har drakarna helt klart varit en ingång till historia, som jag egentligen tänkte plugga redan förra vändan för 20 år sedan. Men jag tror att man lätt förlorar helhetsbilden och historieämnets tyngd om man utgår från monster istället för tvärt om.

Monster och moral på Medeltidsmuseet

Däremot säger drakar och andra fabeldjur i regel något viktigt om människors föreställningsvärldar i olika tider. Medeltidsmuseets nya utställning »Mellan fabel och fauna« är ett ypperligt exempel på det. Här finns en välkommen ambition att belysa just den historiska bakgrunden till drakar, enhörningar och andra fabeldjur som numera främst förknippas med barnkultur. Utgångspunkten för denna »utställning om djur som fanns och inte fanns« är fabelsamlingen »Dyalogus creaturarum moralizatus« (Skapelsens sedelärande samtal). Det var den första boken som trycktes i Sverige 1483 och texterna på latin är rikt illustrerade med färgglada träsnitt.

Särskilt festlig är den fläckiga hornormen i gult och rött. På Medeltidsmuseet har det drakliknande djuret återskapats som sittbar plyschskulptur av attributmakaren Bettan Eriksson Gross i ett försök att fånga de allra minsta besökarnas intresse. Men framför allt ligger tonvikten på att synligöra den kristna symboliken i de olika djurmotiven med rötter i antikens naturkunskap och mytologi. Drakar och andra fabeldjur förekommer i många olika kulturer och religioner längre tillbaka än så. Men det är i synnerhet de moraliska dimensionerna sprungna ur medeltidens föreställningsvärld som gör dem till så tacksamma projektionsytor även för modern samhällssatir.

Politiskt laddat sagospel om trehövdad drake

När jag besökte utställningen kom jag att tänka på den ryske författaren Jevgenij Schwarz politiskt laddade sagospel »Draken« från 1943, där hjälten Lancelot kommer till en plats som länge terroriserats av en trehövdad drake. För Schwarz blev barnkulturen en täckmantel och tillflyktsort, där han han kunde rannsaka den totalitära staten utan att hamna i klammeri med kommunistregimen. Att läsa sovjetisk barnlitteratur är, som tidskriften The Economist påpekade i en artikel publicerad dagen före Rysslands invasion av Ukraina, också ett ypperligt sätt att förstå moderna autokrater. Läs gärna hela min text om detta i Dagens Nyheter.

Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolft kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor.

I barnboksfacket hamnade även författaren och illustratören Johan Egerkrans senaste bok »Drakar«. I min recension konstaterade jag att målgruppsdefinitionen 9-12 år främst avslöjar förlagens oförmåga att kategorisera fackböcker om drakar och utnämnde den till (fjol)årets julklapp för både unga och fullvuxna draknördar. Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolfts kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor. I galleriet nedan samlar jag ett axplock ur två coronasomrars drakspaning i dessa och ett gäng andra kyrkor.

Margareta och draken i Härkeberga kyrka.

Sankt Göran och draken i Härkeberga kyrka. — Margareta och draken i Härkeberga kyrka.

Draco magnus, botaniken och medeltidsmusiken

Av Johanna

den 22 juni, 2021

i Drakar i musiken

Planta, drake och orm ur bok om botanik på latin. Sloane 4016, f. 38 © The British Library

»Kunskap är aldrig tung att bära på«, brukade min farfar säga. Han hade aldrig studerat vid något universitet, men skaffade sig bildning på egen hand genom att läsa böcker om historia och ta reda på fakta om varje litet motiv som dök upp i hans omsorgsfullt vårdade frimärkssamling. För mig funkar drakarna lite på samma sätt. Men ju mer jag läser, desto mindre tycker jag mig veta – trots en dubbel kandidatexamen. Så kanske var det pandemitillvaron i kombination med någon form av 40-årskris som gjorde att jag i våras fick för mig att plugga medeltidslatin för nybörjare vid Stockholms Universitet. Eller »medelålderslatin«, som min mamma skämtade när jag klagade över hur mycket svårare det blivit att få glosor, deklinationer (böjning av substantiv, adjektiv mm) och konjugationer (böjning av verb) att fastna…

Språkstudierna blev aningen tuffare än tänkt vid sidan av jobbet och mitt under värsta pollensäsongen. På en kvarts termin hinner man dessutom bara lära sig grammatikens grunder. Men nu är kursen i alla fall avklarad med godkänt betyg. Den stora behållningen var förstås att äntligen få traggla sig igenom legenden om Sankt Göran och draken – »De sancto Georgio« ur Jacobus de Voragines medeltida bästsäljare »Legenda aurea« – på originalspråk.

Musikaliska monster och medeltidslatin

Som musikkritiker händer det också att jag kommer i kontakt med en del medeltida texter på latin. Mina nyförvärvade språkkunskaper kom faktiskt väl till pass när jag nyligen skrev en artikel om musikaliska monster för den klassiska musiktidningen Opus sommarnummer (#104) som finns ute nu. Drakar är som bekant flitigt förekommande i medeltidens rikt illustrerade djurböcker, de så kallade bestiarierna, som i sin tur har satt sina spår i musiken. De bevingade bestarna och andra fantastiska vidunder dyker upp i såväl musikmanuskriptens marginaler som i texterna.

Draco nequam quem olim penitus
Mirabili crucis potencia
Debellavit Michael inclitus
Ur Philippe de Vitrys motett »Garrit gallus/In nova fert/Neuma«

Hic sunt dracones et leones (Här finns drakar och lejon) kan man säga om den franske tonsättaren Philippe de Vitrys motett »Garrit gallus/In nova fert/Neuma«. Tanken om att djävulen lever mitt ibland oss förkroppsligas här av draken, den som ärkeängeln Mikael störtade från himlen i Uppenbarelseboken. I 1300-talets franska flerstämmiga ars nova-musik fanns nämligen politiska allusioner. Det förblindade lejonet, som också figurerar i motetten, lär ha syftat på den franska kungen Filip IV. Den som vilsefört honom är den listiga räven, hans rådgivare.

Bilden ovan hittade jag för övrigt i en örtbok på latin från 1400-talets Lombardiet. Att Draco magnus betyder stor drake är jag helt säker på. Men vad det rör sig om för växt överlåter jag åt någon mer botaniskt bevandrad person att avgöra. Kan det måhända vara en drakkalla som ännu inte hunnit få sitt riktiga latinska namn? Jag tyckte i alla fall att den vackra illustrationen kändes lagom lummig så här i midsommartid. Och som vanligt – akta er för brännvinsdraken!

Farsotens fabeldjur – om drakar och pandemier

Av Johanna

den 13 juli, 2020

i Drakar och medicinhistoria

Tuberkulosdrake — Credit: »A nurse stabbing a dragon that holds the globe in its claws; representing assistance to the tuberculous from the Italian Red Cross. Colour lithograph by B. Cascella, ca. 1920.« Wellcome Collection. Attribution 4.0 International (CC BY 4.0).

Ni kanske undrar vad en drakbloggare pysslar med under en pandemi? Förkovrar sig i ämnet draken som farsot förstås. Sedan virusutbrottet i Wuhan har det dykt upp en rad satirteckningar av kinesiska drakar med munskydd. Bland annat på sajten Cartooning for peace, där den ukrainske konstnären Kazanevsky låter den mytologiska varelsen – en gång förknippad med den kejserliga makten – styra befolkningen likt marionetter. Men att drakar figurerar i samband med pandemier är inget nytt fenomen. Dessa eldsprutande varelser med dålig andedräkt har genom århundradena fått förkroppsliga smittspridningen av både pest och kolera.

Malariamygg, drakdräpare och bakteriologiska bestar

I texten »Disease, dragons and saints: the management of epidemics in the dark ages« (Cambridge University Press, 1992) synar medeltidshistorikern Peregrine Horden dessutom sambandet mellan malaria och myggvänliga våtmarker som ju är typiska biotoper även för drakmyter. På en italiensk Röda korset-affisch från cirka 1920 (bilden ovan) syns en sjuksköterska i sin tur sticka dolken i en svart drake som hotfullt klamrar sig fast kring jordklotet. Den dödliga lungsjukdomen som då skulle bekämpas var tuberkulosen och första världskrigets bildspråk dröjde kvar i folkhälsokampanjerna. En annan illustration, publicerad i Virginia Health Bulletin 1908, använder sig av svärdet som symbol för förebyggande åtgärder. Den bakteriologiska besten i fråga är tyfoidfeber även om just »tyfusdraken« ser tämligen slö ut på bilden här nedan.

Tyfusdrake — Credit: Typhoid Dragon, Slain by Prevention. »Typhoid Fever: A Disease That Can Be Prevented«
*Virginia Health Bulletin* vol. 1, #3, September 1908, p. 120. VCU Tompki n s-McCaw Library Special Collections. Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0).

Vid det här laget har flera världsledare förklarat krig mot det nya coronaviruset. Det har också dykt upp såväl barnböcker som vin på temat »kampen mot coronadraken«. Med målarboken »How to defeat the Corona Dragon« (flerspråkig och fritt tillgänglig på sajten coronadragon.com) vill författarna Jana Andrésková och Ingrid Dach på ett lättsamt sätt lära barn hur man skyddar sig själv och andra från covid-19. Vinproducenten Del Dotto i Napa Valley, Kalifornien kränger istället en Battle with the Corona Dragon Cabernet med konsthistoriskt kongenial etikett. Under vårens karantän målade den italienska konstnären Vieri Panerai den episka bilden av en ryttare som kämpar mot en drake med coronaviruset mellan sina käftar.

I virustider är det vi alla som är drakarna och måste ta ansvar för att minska smittspridningen.

Men sanningen är förstås att det inte finns någon drake att dräpa och nog kan man ana ett idéhistoriskt skifte. »Bär munskydd som om du vore en eldsprutande drake«, uppmanade exempelvis amerikanska sjukvårdsorganisationen Intermountain Healthcare sina Facebookföljare med en rar och talande bild. I virustider är det vi alla som är drakarna och måste ta ansvar för att minska smittspridningen. Om detta och lite till kan man läsa i min kommentar »Därför dyker draken upp i samband med pandemier« som publicerades i Dagens Nyheter i början av juni. Söker man i dessa dystra tider ett litterärt gyckelspel att förlora sig i rekommenderas för övrigt den tyske författaren Daniel Kehlmanns »Tyll« (Albert Bonniers Förlag, 2019). En säregen historisk roman där lärda män letar efter en drake i skuggan av både pestens och trettioåriga krigets härjningar.

Och kom ihåg – tvål är ett vassare vapen än svärdet.

Drakdräpare del 4: Margareta av Antiochia

Av Johanna

den 20 juli, 2019

i Drakar i kulturhistorien

Margareta och draken i Rötz — Margareta och draken på torget i Rötz.

Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran – har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro.

Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen

Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.

Margareta och draken Museum Schnütgen — Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.

Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.

En jungfru med feministiska förtecken

Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.

Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien.

På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.

Margareta och draken på sporthallen i Rötz.

I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består.

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Av Johanna

den 23 april, 2018

i Drakar i kulturhistorien

Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande.

Snap – den nafsande draken i Norwich

I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij.

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

Påskdrakar sprider ljus och europeisk gemenskap

Av Johanna

den 31 mars, 2018

i Drakar i kulturhistorien

Påskljus med drake. Ur British Librarys manuskriptsamling Add MS 57534, objekt f. 57.

Innan EU fanns drakarna som gemensam nämnare för flera europeiska städer. Om nu någon så här i Brexittider tvivlar på de starka kulturella banden mellan Storbritannien och andra europeiska länder. Ju mer man förkovrar sig i medeltida draklegender, desto fler samband och likheter hittar man. Den flitiga förekomsten av drakar går att härleda till praktiker som från början var en del av religiösa ceremonier och processioner. Ritualer som småningom förvandlades till folkliga festligheter. Det gäller exempelvis det bayerska drakdödarspelet Drachenstich i Furth im Wald, La ducasse de Mons (eller Doudou) i Belgien, Le Graoully i franska Metz och paraddraken som går under namnet »Snap« i Norwich.

Denna sistnämnda så kallade »snapdragon« tänkte jag återkomma närmare till framöver. Nyligen hade jag nämligen tillfälle att besöka Norwich – detta brittiska draknäste nordost om London – för att intervjua författaren Sarah Perry. Hon är aktuell med romanen »Ormen i Essex« i svensk översättning. Ni som följer bloggen vet att jag redan har skrivit om »The Essex Serpent« här tidigare. Men apropå just engelskans serpent, worm och dragon (det var inte så noga på medeltiden) tänkte jag bara helt kort fundera lite över det här med påskdrakar.

En slingrig historia om religiösa processioner

Finns det verkligen påskdrakar tänker ni kanske skeptiskt. Ja, drakar har som sagt en tendens att dyka upp i samband med diverse religösa högtider och påsken är inget undantag. Glöm alltså äggletandet. British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar. Här läser jag bland annat om ett påskljus i en ljushållare dekorerad med en drake eller ett drakstandar (kyrkfana). Påskljuset är det stora ljus som under det kristna påskfirandet tänds i samband med påskvakan (påskafton). Det symboliserar både eldstoden i öknen och den uppståndne Kristus (se Nationalencyklopedin).

British Librarys digitaliserade samlingar är rena guldgruvan för den som söker information även om sådant som påskdrakar.

Just det här drakljuset som finns avbildat på ett illuminerat manuskript från 1400-talet verkar gå att härleda till katedralen i Salisbury. Dokumentet är en sorts handbok för hur processionen ska genomföras. Det skulle faktiskt kunna vara den »Easter dragon« som finns beskriven i den amerikanske »draklivsforskaren« Ernest Ingersolls drakologiska klassiker »Dragons and dragon lore« från 1928. Ännu större betydelse tycks emellertid draken ha haft i samband med Kristi himmelsfärd.

Här kan man läsa min DN-intervju med Sarah Perry som även listar sina fem favoritdrakar.

Le Graoully – en medeltida drake har Metz i sitt grepp

Av Johanna

den 7 januari, 2018

i Drakar i kulturhistorien

Många är städerna som enligt medeltida legender sägs ha terroriserats av en drake. Men märkligast av allt är hur dessa kristna skrönor har överlevt i en mer sekulariserad tid och hur fienden förvandlats till maskot. Som exempelvis i franska Metz, där odjuret kallas Le Graoully. Namnet kommer av tyskans gräulich (avskyvärd, gräslig, hemsk) och den bevingade besten har satt sina spår lite här och var i staden. Trots att den alltså en gång fördrevs härifrån av Saint Clément. Han var den första biskopen i Metz och framställs i regel som en draktämjare snarare än drakdräpare. I katedralen finns visserligen en fönstermålning, där han likt många andra helgon sticker staven i draken. Men legenden säger något annat än Hermann de Münsters glasdekor från 1300-talet.

Saint Clément och legenden om Le Graoully

I ruinerna av en romersk amfiteater härjade Le Graoully och ett stort antal mindre ormar. Deras andedräkt förgiftade omgivningarna och satte skräck i stadens befolkning. Saint Clément vad utsänd för att sprida evangeliet och lovade hjälpa invånarna i utbyte mot att de övergav tron på sina »falska gudar«. Biskopen begav sig till ormgropen, höll upp sitt kors och fångade in Le Graoully med sin stola – det långa breda bandet som bärs över axlarna. Sedan ledde han iväg drakdjuret och såg till att det försvann över floden Seille tillsammans med resten av ormarna. En bragd som fick befolkningen att konvertera till kristendomen.

Den här legenden har skildrats i konst och litteratur genom århundradena. Inte minst för att Le Graoully återupplivades under en återkommande procession genom staden. Det är det spektaklet som renässansförfattaren François Rabelais refererar till i en av sina burleska romaner om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel. I fjärde boken skriver han om karnevalen i Lyon. Där tågade man runt med en förskräcklig figur kallad Maschecroute (storslukaren), vars uppenbarelse Rabelais jämför med framställningen av Saint Cléments drake i Metz. I katedralens krypta kan man i dag beskåda en modell av Le Graoully. Exemplaret är en reproduktion från 1864, men trähuvudet är bevarat från 1400-talet. Dessutom hänger en kopia av draken på Château du Haut-Kœnigsbourg söderut i Alsace.

Draktränaren – så som på medeltiden

Draken som en gång skrämde slag på Metz är numera den sandstensgula stadens stolthet. Till och med tvätteriet på rue Taison har en specialdesignad drakskylt och i linor mellan husen hänger en gigantisk skulptur av Le Graoully. Hit hittar man bland annat med hjälp av de små drakprydda metallplaketterna som finns infogade i asfalten. Ett stenkast bort ligger också Musée de La Cour d’Or med imponerande stora samlingar av arkeologiska fynd och medeltida framställningar av Saint Clément och hans drake. Särskilt skräckinjagande ser den ju inte ut när den går fot bredvid biskopen likt en hund i koppel. Kanske är det trots allt inte så konstigt att Le Graoully blivit en lika tam som tuff symbol för fotbollslaget FC Metz.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Av Johanna

den 30 september, 2017

i Drakturism

Det handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Det som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Drachenstich – ett historiskt drakdräparspel i Bayern

Av Johanna

den 28 augusti, 2017

i Drakar i kulturhistorien

Drachenstich-spelens huvudrollsinnehavare med premiärbuketten mellan tänderna.

Det finns olika sätt att försöka förstå världen. Själv har jag valt att studera drakar eftersom legenderna om dem säger en hel del om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag. De finns bevarade i kyrkor, längs moderna vandringsleder och på en rad olika museer. Därför är det fullt möjligt att lägga upp en rundresa genom Tyskland (och en bit in i Frankrike) helt och hållet på temat drakar. Längs vägen har jag funnit drakar på alla möjliga och omöjliga ställen – även där jag minst hade väntat det. Ja, till och med rulltårtan på det lokala konditoriet i Furth im Wald var utformad som en draksvans… Under två veckor i augusti kretsar nämligen allt i den bayerska gränsstaden kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor.

Drakbloggen gästar biblioteket

Furth im Wald var också slutmålet för stora drakresan och mina drakdräparstudier som jag nu försökt sammanfatta i en essä i Dagens Nyheter. Allt fick naturligtvis inte plats, men det kommer mer i form av blogginlägg framöver. Just nu drunknar jag i allt insamlat material som säkert skulle räcka till en hel bok… Och apropå böcker: drakdiggare i södra Sverige kan redan nu skriva upp datumet 28 november. Då föreläser jag nämligen om drakar på Landskrona stadsbibliotek.

Här kan man läsa dagens DN-artikel på webben i sin helhet. Stort tack till Publicistklubbens Hiertanämnd som tilldelade mig medel ur Otto och Anna Elgh-Lundbergs stipendier för att studera Drachenstich-spelen. Väl på plats i Tyskland fick jag också ett underbart bemötande på flera arkiv. I synnerhet Dr Marion Hruschka (Marktarchiv Murnau) och Werner Perlinger (Stadtarchiv Furth im Wald) förtjänar ett särskilt omnämnande här.