Etikett: Konst

Drakar på stan – en Stockholmspromenad

den 23 december, 2020

Två drakar på Hornsgatan 60. — Två drakar vaktar porten på Hornsgatan 60.

Jag brukar tänka att det bästa med drakarna är människorna. Kanske är det därför bloggmotivationen tryter under den pandemiska frånvaron av resor, sociala kontakter och museibesök. Men det finns trots allt en hel del drakar att upptäcka även utomhus i parker och på fasader. En drakälskande sjuksköterska jag känner önskade sig något som skulle skingra tankarna efter långa pass med covid-19-patienter på IVA och undrade om jag inte kunde göra en karta över var man kan hitta drakar i Stockholm. Det var en utmaning att bita i och säkert har jag missat några bestar. Men jag hoppas i alla fall att den här lilla guiden – en sorts Riddarfjärden runt – får fler att promenera istället för att trängas på mellandagsrea med risk för smittspridning. Håll i, håll ut och håll minst en draksvans avstånd!

Flanera med flejmande fabeldjur

Ett stenkast bort från mina hemkvarter på Södermalm ligger Drakenbergsparken. Här finns parkleken Draken och sedan mitten av 1970-talet en (vattensprutande) lekskulptur av Ulf Sucksdorff (1). Sedan 2015 hittar man alldeles i närheten, på innergården vid Drakenbergsgatan 29/35, en skulpturgrupp av Eva Fornåå med titeln »Drakens barn« och två små drakar som beskådar ett ägg (2). Drakenberg är för övrigt ett gammalt kvartersnamn som tydligen finns belagt i Holms tomtbok redan 1679 som »Draaken Bergh«. Ursprunget lär ha varit ett värdshus på platsen som hette just Draken.

Skulpturgruppen »Drakens barn«. — Skulpturgruppen »Drakens barn« intill Drakenbergsparken.

Vandrar man vidare härifrån längs Hornsgatan kommer man småningom till nummer 60. Den här fastigheten från 1929 vaktas av inte mindre än två drakar ovanför porten (3). Kvarteret heter Ormen Större och slingrar man bort till Mariatorget är det självaste Midgårdsormen i tvekamp med åskguden Tor som blivit föremål för en skulpturgrupp och fontän i brons av Anders Wissler (4). Verket från 1903 heter »Tors fiske« och skildrar ett mycket dramatiskt ögonblick med hammaren i högsta hugg. I fornnordisk mytologi är det Midgårdsormen som omsluter världen och biter sig själv i svansen. Monsterreptilen är egentligen ingen drake som sådan, men Wisslers imposanta jugenstilgestaltning av vidundret och de omgivande urtidsödlorna är ändå värda ett stopp i sammanhanget.

Midgårdsormen på Mariatorget. — Midgårdsormen på Mariatorget – fontänskulpturen »Tors fiske«.

En bit bort i hörnet Wollmar Yxkullsgatan/Björngårdsgatan finns däremot en relief på husväggen som föreställer Sankt Görans strid med draken (5). Bostadsrättsföreningen Draken 20 har föredömligt sammanfattat historiken på sin hemsida. Det är nämligen legenden om Sankt Göran och draken som ligger bakom kvartersnamnet Draken. Under 1600-talet hette Wollmar Yxkullsgatan just »Sancte Jörans gatha«. Ständigt denne Göran alltså. För när man väl krånglat sig förbi ombyggnaden av Slussen och hittat vidare till Österlånggatan i Gamla stan är det bronskopian av Bernt Notkes Sankt Göran och draken-skulptur i Storkyrkan som tornar upp sig på Köpmanstorget (6).

Slottsdrake med riksvapnet. — Slottsdrake med det svenska riksvapnet i klorna.

När Sten Sture beställde den ursprungliga träskulpturen för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471 symboliserade draken fienden – danskarna. Men senare, under i synnerhet 1700-talet, blir kineserier poppis i kungliga miljöer och med dessa följer draken som moderiktig maktsymbol. Smyg därför in på Kungliga slottets inre borggård. Där kan man i en av Västra valvets arkadgångar se den franske bildhuggaren Jacques-Philippe Bouchardons fräsiga drake slingra sig runt det svenska riksvapnet (7). Och visst är det väl drakar som kikar ut över inre borggården även från fasaden.

I Gamla stan kan man förstås också titta till drakarna som jobbar som vattenkastare i Tyska kyrkans torn på Svartmangatan 16 (8). Annars promenerar man raskt vidare mot Stockholms stadshus och höjer blicken mot Jungfrutornet som egentligen är en avsats på huvudtornets norra sida. Här tronar åter Sankt Göran och draken som förgylld bronsskulptur formgiven av Christian Eriksson (9). Fortsätt sedan längs Norr Mälarstrand och lägg vid port nummer 56 märke till den tjusiga smidesgrinden med Sankt Göran och draken flankerad av två prinsessor (10).

Biograf Draken. — Biograf Drakens neonskylt lyser över Fridhemsplan.

Väl framme vid Fridhemsplan verkar draken tack och lov ha lyckats skaka av sig sin ihärdiga förföljare. Den före detta biografen Draken har inte visat film på länge, men neonskylten lever vidare och har dessutom fått ett par kopior som cykelställ på andra sidan gatan (11). En riktig drakvärdhet är också Apoteket Drakens gamla entré i Vasastan. Verksamheten flyttade vidare till andra lokaler några kvarter bort 1981. Men i hörnet Karlbergsvägen/Vikingagatan håller den bevingade besten fortfarande vakt från sin dekorativa portomfattning i sten (12).

Min Google Maps-karta där drakvärdheterna är markerade enligt siffrorna i texten ovan finns här:

Stockholmsdrakar – Karta

Farsotens fabeldjur – om drakar och pandemier

Av Johanna

den 13 juli, 2020

i Drakar och medicinhistoria

Tuberkulosdrake — Credit: »A nurse stabbing a dragon that holds the globe in its claws; representing assistance to the tuberculous from the Italian Red Cross. Colour lithograph by B. Cascella, ca. 1920.« Wellcome Collection. Attribution 4.0 International (CC BY 4.0).

Ni kanske undrar vad en drakbloggare pysslar med under en pandemi? Förkovrar sig i ämnet draken som farsot förstås. Sedan virusutbrottet i Wuhan har det dykt upp en rad satirteckningar av kinesiska drakar med munskydd. Bland annat på sajten Cartooning for peace, där den ukrainske konstnären Kazanevsky låter den mytologiska varelsen – en gång förknippad med den kejserliga makten – styra befolkningen likt marionetter. Men att drakar figurerar i samband med pandemier är inget nytt fenomen. Dessa eldsprutande varelser med dålig andedräkt har genom århundradena fått förkroppsliga smittspridningen av både pest och kolera.

Malariamygg, drakdräpare och bakteriologiska bestar

I texten »Disease, dragons and saints: the management of epidemics in the dark ages« (Cambridge University Press, 1992) synar medeltidshistorikern Peregrine Horden dessutom sambandet mellan malaria och myggvänliga våtmarker som ju är typiska biotoper även för drakmyter. På en italiensk Röda korset-affisch från cirka 1920 (bilden ovan) syns en sjuksköterska i sin tur sticka dolken i en svart drake som hotfullt klamrar sig fast kring jordklotet. Den dödliga lungsjukdomen som då skulle bekämpas var tuberkulosen och första världskrigets bildspråk dröjde kvar i folkhälsokampanjerna. En annan illustration, publicerad i Virginia Health Bulletin 1908, använder sig av svärdet som symbol för förebyggande åtgärder. Den bakteriologiska besten i fråga är tyfoidfeber även om just »tyfusdraken« ser tämligen slö ut på bilden här nedan.

Tyfusdrake — Credit: Typhoid Dragon, Slain by Prevention. »Typhoid Fever: A Disease That Can Be Prevented«
*Virginia Health Bulletin* vol. 1, #3, September 1908, p. 120. VCU Tompki n s-McCaw Library Special Collections. Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0).

Vid det här laget har flera världsledare förklarat krig mot det nya coronaviruset. Det har också dykt upp såväl barnböcker som vin på temat »kampen mot coronadraken«. Med målarboken »How to defeat the Corona Dragon« (flerspråkig och fritt tillgänglig på sajten coronadragon.com) vill författarna Jana Andrésková och Ingrid Dach på ett lättsamt sätt lära barn hur man skyddar sig själv och andra från covid-19. Vinproducenten Del Dotto i Napa Valley, Kalifornien kränger istället en Battle with the Corona Dragon Cabernet med konsthistoriskt kongenial etikett. Under vårens karantän målade den italienska konstnären Vieri Panerai den episka bilden av en ryttare som kämpar mot en drake med coronaviruset mellan sina käftar.

I virustider är det vi alla som är drakarna och måste ta ansvar för att minska smittspridningen.

Men sanningen är förstås att det inte finns någon drake att dräpa och nog kan man ana ett idéhistoriskt skifte. »Bär munskydd som om du vore en eldsprutande drake«, uppmanade exempelvis amerikanska sjukvårdsorganisationen Intermountain Healthcare sina Facebookföljare med en rar och talande bild. I virustider är det vi alla som är drakarna och måste ta ansvar för att minska smittspridningen. Om detta och lite till kan man läsa i min kommentar »Därför dyker draken upp i samband med pandemier« som publicerades i Dagens Nyheter i början av juni. Söker man i dessa dystra tider ett litterärt gyckelspel att förlora sig i rekommenderas för övrigt den tyske författaren Daniel Kehlmanns »Tyll« (Albert Bonniers Förlag, 2019). En säregen historisk roman där lärda män letar efter en drake i skuggan av både pestens och trettioåriga krigets härjningar.

Och kom ihåg – tvål är ett vassare vapen än svärdet.

Drakdräpare del 4: Margareta av Antiochia

Av Johanna

den 20 juli, 2019

i Drakar i kulturhistorien

Margareta och draken i Rötz — Margareta och draken på torget i Rötz.

Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran – har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro.

Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen

Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.

Margareta och draken Museum Schnütgen — Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.

Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.

En jungfru med feministiska förtecken

Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.

Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien.

På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.

Margareta och draken på sporthallen i Rötz.

I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består.

Johannes – aposteln med draken i bägaren

Av Johanna

den 27 december, 2018

i Drakar i kulturhistorien

Julefrid för min del innebär att det kanske äntligen finns lite ledig tid över för drakbloggande. Och vad passar väl bättre så här i mellandagarna än att berätta om draken i bägaren? Den 27 december är nämligen aposteln Johannes minnesdag. Han brukar omtalas som Jesus favoritlärljunge och kallas även »kärlekens apostel«. Som en av de fyra evangelisterna har Johannes örnen som attribut. Men som apostel avbildas han i regel med en orm eller drake i en kalk.

Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake.

I ärkebiskopen Jacobus de Voragines medeltida samling av helgonlegender, »Legenda aurea«, berättas om hur Johannes (ej att förväxla med Johannes Döparen) utsattes för prövning. En avgudapräst uppmanade honom att dricka ur en giftbägare. Johannes gjorde korstecknet, varpå giftet dunstade och slingrade i väg i skepnad av en orm eller en (tvåhövdad) drake. Han kunde sedan dricka vinet utan att ta skada. Scenen, där den kristna tron triumferar, har gett upphov till apostelns udda symbol och motivet har bland annat inspirerat 1600-talsmålaren El Greco. Hans praktfulla tolkning av Johannes med draken i bägaren finns att beskåda på Pradomuseet i Madrid eller på den här länken.

»Dragon in a cup« – vatten, vin och en visslande tedrake

I det tyskspråkiga, katolska kulturområdet finns en tradition att välsigna vinet till Johannes minne vid gudstjänsten den 27 december. Att dricka detta så kallade Johannes- eller Johanniswein är en äldre sedvänja, vars syfte verkar ha varierat både lokalt och över tid. Johannesvinet tycks ha fungerat både som färdknäpp före en resa, vid livets slut eller för att bringa lycka och välgång vid bröllop. Något som ibland tolkas som en referens till Johannesevangeliets mirakelberättelse om bröllopet i Kana, där Jesus förvandlar vatten till vin. Men främst verkar det ha handlat om att hålla det onda borta i största allmänhet. Ungefär på samma sätt som aposteln enligt legenden ska ha fått giftet, ja, draken eller omen, att lämna bägaren.

Möjligen är Johannes kalk också en referens till Jesu sista måltid. I konsten brukar giftbägaren avbildas just som en nattvardskalk med en rätt rar liten drake i. Som på bilden här ovan, en medeltida glasmålning jag hittade på Museum of Archaeology and Anthropology i Cambridge i somras. Objektet går tydligen under smeknamnet »Dragon in a cup« och draken ser i allra högsta grad harmlös ut. Jag kommer att tänka på den bevingade visslan på den tjusiga vattenkokaren – Alessis jubileumsutgåva »Tea Rex« – som jag fick i födelsedagspresent av särbon. Drakar är ju om inte annat min kopp te.

Drakdräpare, del 3: Sankt Göran som globalt fenomen

Av Johanna

den 23 april, 2018

i Drakar i kulturhistorien

Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande.

Snap – den nafsande draken i Norwich

I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen. En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.

De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.

Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare

Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.

Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.

Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien. Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.

Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva

Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij.

Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.

Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.

Brännvinsdrakens tid nu kommer

Av Johanna

den 20 juni, 2016

i Drakar och propaganda

Foto: Birgit Brånvall/Nordiska museet

Så vad har midsommar med drakar att göra? Inte mycket kan man tycka, men du som följer den här bloggen vet att dessa bevingade varelser kan dyka upp där man minst anar. Eftersom snaps till sillen i regel är lika synonymt med det svenska midsommarfirandet som regnet tänkte jag att det var dags att skriva lite om den så kallade »Brännvinsdraken«. Jo, du läste rätt. Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

Levande hembränningsapparat

På bilden syns ett flerhövdat monster omgivet av människor som befinner sig i olyckliga situationer, av allt att döma orsakade av alkohol. Och nog är det ett både drastiskt och fantasieggande bildspråk som skapats i avskräckningssyfte med draken som levande hembränningsapparat. Det första jag kommer att tänka på när jag ser den här groteska illustrationen är Hieronymus Boschs triptyk »Lustarnas trädgård«. Konsthistorikern och museimannen Gunnar Jungmarker som forskat om planschen drar också paralleller till 15- och 1600-talens skräck- och helvetesskildringar.

Draken har historiskt sett förekommit i olika slags propagandasammanhang. Inte minst som ett förkroppsligande av ondskan och på en nykterhetsplansch från 1800-talet får »brännvinsdraken« symbolisera spritfördärvet.

I en artikel publicerad i tidskriften RIG (årgång 66, häfte 2 1983), utgiven av Föreningen för svensk kulturhistoria i samarbete med Nordiska museet och Folklivsarkivet i Lund, redogör han för affischens ursprung, olika varianter och sociala bakgrund. »Brännvinsdraken« visar sig vara en svensk kopia gjord av konstnären och grafikern Anders Lundquist kring 1843 efter ett tyskt-(danskt) original. När Nordiska museet 1979 anordnade en utställning med anledning av nykterhetslogerna IOGT-NTO:s gemensamma 100-årsjubileum var det för övrigt under rubriken »Upp till kamp mot Brännvinsdraken«. Då användes en enklare omarbetning av nykterhetsplanschens drake som utställningsaffisch.

Sprit och samhällskritik

På den äldre planschen, som förekommer i lite olika utföranden, har två av djurets huvuden med gigantiska käftar fått en central placering. I det ena gapet skyfflas bränneriråvarorna säd och potatis in, medan det andra utgör själva eldstaden. Jungmarker konstaterar att »det flammar som inuti det groteska huvud som i gammal kyrklig konst brukar få föreställa entrén till helvetet«. Men »någon stjärt av den sedvanliga fjälliga reptiltypen« syns däremot inte till. Svansen tjänar istället som spiralformad hals för det tredje huvudet med orm- eller ödlekaraktär. Ur dess mun flödar en flod av brännvin och jag håller med Jungmarker om att den här delen av djuret märkligt nog »ser mot oss med en mild, allt annat än diabolisk blick«. Kanske är brännvinsdraken själv lite lullig?

En brännvinsdrake till sillen?

Man kan också förvånas över att människorna vi möter på planschen är »biedermeiertidens småborgare« snarare än »förslummade trashankar« som kunde avskräcka genom yttre förfall. Något som antyder en samhällskritisk aspekt. Men så ackompanjeras ju bilden också av förklarande texter om alkoholens skadeverkningar i propagandasyfte mot »brännvinsdraken«. Alltså husbehovsbränningen som under perioden 1810–55 betraktades som roten till det onda och som enligt historikern Per Frånbergs artikel »Spriten & staten« i tidskriften Populär Historia (nr 1 1997) fick statsmakterna att i jakten på större skatteinkomster liera sig med Svenska nykterhetssällskapet.

I väntan på Doudou – drakdödarceremoni i belgiska Mons

Av Johanna

den 25 december, 2015

i Drakturism

Tuppen må vara den franskspråkiga regionen Valloniens symbol, men just i årets kulturhuvudstad Mons är det drakar som gäller på alltifrån souvenirer till fasadklotter och flaggor. I centrum med omnejd finns ett rikt utbud av kulturella sevärdheter och konstmuseer samt militärhistoriska Memorial Museum. Men om man verkligen vill förstå det speciella med Mons bör man besöka Musée du Doudou, beläget vid Jardin du Mayeur i hjärtat av stadens historiska kärna.

Museum med pedagogiskt presenterade drakmyter

Den interaktiva utställningen blandar verklighet med fantasi och konceptet känns faktiskt smått unikt. På ett lekfullt sätt presenteras drakmyter (och givetvis olika drakarter) från hela världen. En skulptur illustrerar genom videoteknik vilka djur som inspirerat drakens olika kroppsdelar, andra stationer berättar om draken i kulturhistorien och konsten.
Men viktigast är kanske den del av museet, där man får lära sig mer om stadens skyddshelgon Sainte Waudru och den årliga festivalen Ducasse de Mons som sedan flera hundra år tillbaka utgör stadens levande kulturarv och som varje år kulminerar med Sankt Görans kamp mot, just det, draken…

UNESCO-listad drakstrid mitt på stora torget

Ducasse de Mons, som fått smeknamnet Doudou, finns sedan 2005 med på UNESCO:s immateriella kulturarvslista och består av två delar: Dels en procession som inleds med en religiös ceremoni, där helgonskrinet placeras på en gyllene kärra, Car d’Or, och dras runt stadens branta gator innan det småningom återförs till sin plats i Sainte Waudru-katedralen. Och dels Lumeçon, iscensättningen av själva kampen mot den stora gröna draken som svingar sin svans mot både Sankt Göran och åskådarna i en lika välkoreograferad som väldokumenterad strid mitt på stora torget. Nästa Doudou äger rum den 22 maj 2016. Men mytologiska djurvänner behöver inte vara oroliga, ingen riktig drake kommer till skada vid Mons årliga drakdödarceremoni.

Texten ovan är ett utdrag ur mitt resereportage om Mons för Dagens Nyheter.