Nej, drakens år – som enligt den kinesiska zodiaken pågår till den 29 januari 2025 – blev ännu en dyster historia. Att ordet drakdrönare tagit sig in på nyordslistan 2024 säger en del om sakernas tillstånd i världen. Ordet är ett översättningslån av ukrainskans dron-drakon (дрон-дракон) och syftar på en eldkastande obemannad flygfarkost som används i strid. Om man inte förr såg den metaforiska potentialen hos de bångstyriga drakarna i TV-serien »House of the dragon« (eller för all del föregångaren »Game of Thrones«) så lär man ha gjort det nu efter nyhetsklipp, där ukrainska styrkor använder sig av ett nytt vapen. Den så kallade drakdrönaren sprutar ur sig brinnande metall som verkligen får flygräden att se ut som om en flejmande drake slickar trädtopparna med sin eldtunga. Kriget i Ukraina går snart in på sitt tredje år och man får väl vara tacksam för att drakdrönarna åtminstone nu befinner sig på rätt sida av historien.
Kriget i Ukraina går snart in på sitt tredje år och man får väl vara tacksam för att drakdrönarna åtminstone nu befinner sig på rätt sida av historien.
Men vapen riskerar som bekant att hamna i fel händer eller besvaras med något ännu värre. I fjol läste jag (i samband med författandet av en DN-essä) konstvetaren Jan Svanbergs bok »Sankt Göran och draken« och blev påmind om den georgisk-ryska konstnären Zurab Tseretelis bronsskulptur »Good defeats evil«. Den står placerad utanför FN-högkvarteret i New York och donerades av dåvarande Sovjetunionen 1990 till minne av nedrustningsavtalet. På marken ligger två nedkämpade drakar, vars kroppar utgörs av både amerikanska och sovjetiska kärnvapenmissiler. Korsstaven som Sankt Georg håller i sin hand antyder, enligt Svanberg, att det inte var med våld, utan genom förhandlingar som kalla krigets kärnvapenhot besegrades. Sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 är det svårt att hitta ett monument som känns lika förljuget. Världen rustar åter upp och i Gaza rasar nu ännu ett krig samtidigt som den republikanska elefanten Donald Trump snart klampar omkring i denna ömtåliga omgivning.
Bilden av zeppelinare, flygplan och kanoner som eldsprutande drakar förekommer flitigt i veckopressen under krigsåren.
Första världskrigets flejmande farkoster
För en tid sedan snubblade jag över Lundahistorikern Lina Sturfelts avhandling »Eldens återsken: Första världskriget i svensk föreställningsvärld« (Sekel Bokförlag, 2008). Begreppet föreställningsvärld hänger samman med kulturhistoria och handlar alltså om hur både individer och grupper har sett på tillvaron och tolkat verkligheten utifrån såväl religiöst som naturvetenskapligt präglade världsbilder. Det är med andra ord ett perspektiv som är mycket användbart när man letar efter drakar. Under rubriken »Krigets vålnader och vidunder« beskriver Sturfelt hur kriget gärna personifieras i form av ett övernaturligt väsen som gör människan till ett passivt offer. Hon konstaterar att bilden av zeppelinare, flygplan och kanoner som eldsprutande drakar förekommer flitigt i veckopressen under krigsåren på 1900-talet. Vraken kallas i sin tur »kadaver« och »skelett« – som vore de dräpta vidunder snarare än mänskligt manövrerade maskiner. Då – liksom nu – placeras även moderna vapen in en mytologisk värld av saga och legend, där den episka kampen mellan ont och gott utkämpas. Sturfelt menar att det var ett sätt att distansera kriget från sin samtidskontext och ringar in ett lika intressant som tidlöst fenomen.
Romerska drakar tog täten till häst
Dracosiluett i London.
Drakar har en tendens att vara ständigt närvarande i strid. Som om människan behöver ett kraftdjur att antingen skylla på eller försvara sig med. Att redan romerska drakar vajade i vinden på slagfältet blev jag påmind om under en weekend i London i våras, då jag passade på att besöka den tillfälliga utställningen »Legion: life in the Roman army« på British Museum. Den här typen av standar från 100-talet e.Kr med ett drakhuvud tillverkat av brons och en färgglad vindstrut i textil som fladdrande svans kallas draco. Drakvimpeln var konstruerad för att bäras till häst av en särskild fanbärare – draconarius. Utställningsföremålet – själva drakhuvudet i brons – var för övrigt ett fynd från Niederbieber i Tyskland och inlånat från Landesmuseum Koblenz som jag och särbon besökte för några år sedan. En draco syns faktiskt även på Bayeuxtapeten som långt senare skildrar slaget vid Hastings 1066. Och kanske var det tack vare romarna som draken småningom också hamnade på den walesiska flaggan.
Draktänder i brittiska Cuckmere Valley.
Draktänder kallas för övrigt de pyramidformade betonghinder som började användas under andra världskriget för att sätta stopp för framryckande stridsvagnar. Här och var står de kvar ute i Europa. Nu sticker fler och fler nya gaddar upp i både ukrainska och ryska försvarsställningar. Lägg därtill nyordet drakdrönare. Tankemönster tenderar att traderas och hänga kvar under lång tid. Så har draken fortsatt att prägla det kollektiva tänkandet och handlandet i krig ända in i vår tid.
Låt oss ändå hoppas på ett gott nytt drakår – i fredens och frihetens tecken!
Drakar dyker alltid upp där man minst anar det. Så har det varit under årets sommarresa som egentligen var renons på riktiga drakstäder. Ändå hittade vi massor av drakar, jag och särbon. Eller så var det drakarna som hittade oss… Som i Hattingen, Ruhrområdets kanske raraste lilla stad med både stålverk och medeltida stadskärna samt drake på stadsvapnet. På Rathausplatz står sedan 1990 en modern och mycket dramatiskt effektfull skulptur av Sankt Georg och draken (eller lindormen om man ska vara petig). Den rostbruna piedestalen eller sockeln som konstnären Bernhard Kleinhans verk står på är hämtad från det lokala stålverket Heinrichshütte. Kikar man upp mot det nyare rådhusets fasad i fonden ser man även där en tjusig relief med stadsvapnet.
Operation rädda Henri!
Motivet användes som sigill redan på 1400-talet och stadens skyddshelgon finns naturligtvis även avbildat på ett fönster i Sankt Georgs-kyrkan. På souvenirfronten visade det sig däremot vara ont om drakar. Men medarbetarna på turistinformationen såg eder drakbloggares stora besvikelse och donerade sitt sista exemplar av drakmaskoten »Henri« – en dammig liten krabat av röd plysch som man skrotade i fjol eftersom han enligt uppgift »sålde för dåligt«(!?). Efter att äntligen ha befriats från sin roll som avdankad nyckelring låter Henri hälsa att om det är någon som ska bort från ekvationen här så är det religösa våldsverkare som helgonen Georg, Mikael och Margareta… Jag misstänker starkt att en ny generation klåfingriga marknadsförare inte förstår sig på den kulturhistoriska potentialen, utan enbart förpassar drakarna till barnavdelningen. Så får en grön tecknad »Henri« typiskt nog pryda foldern med familjeupplevelser i Hattingen.
När mjukismaskoten lanserades 2012 inkom enligt lokaltidningen hela 150 olika namnförslag. Man fastnade för Henri som har en uppenbar lokalförankring. Dels genom just Heinrichshütte, det nedlagda stålverket som grundades 1853 av greve Henrich zu Stolberg-Wernigerode. Dels på grund av kejsarna Heinrich II och III som på 1000-talet hade betydelse för stadens historiska utveckling. Namnet Hattingen lär för övrigt gå tillbaka på den germanska stammen hattuarier (chatter) som befolkade de centrala områdena kring floden Ruhr år 4 efter Kristus.
Dräpta drakar av stål
I mer än 135 år var Heinrichshütte en av de viktigaste arbetsplatserna i regionen. Numera är den nedlagda anläggningen ett lummigt inramat industrikulturmuseum. Jag som älskar rostiga gamla fabriker och tidigare har semestrat flitigt i Ruhrområdet kan faktiskt inte förstå hur jag hittills har lyckats missa att det även finns en mysig liten drakstad i trakten!
Jag som älskar rostiga gamla fabriker och tidigare har semestrat flitigt i Ruhrområdet kan faktiskt inte förstå hur jag hittills har lyckats missa att det även finns en mysig liten drakstad i trakten!
Hattingen har genom århundradena härjats av flera krig. Andra världskriget blir – som i så många tyska städer – ett mörkt kapitel kantat av nedbränd synagoga, deportering av den judiska befolkningen och tvångsarbete, där 10 000 krigsfångar ska hålla igång de viktiga industrierna. I krigets slutskede blir Henrichshütte föremål för två tunga bombräder som förstör delar av Hattingens historiska stadskärna. Industrin blir samtidigt en viktig ekonomisk förutsättning för återuppbyggnaden.
Drakskatten i Harzregionens Halberstadt
Till Hattingen kommer vi från kyrktäta Halberstadt som var biskopssäte redan kring år 820. Jag har länge velat åka dit för att lyssna lite på den amerikanske avantgardisten John Cages orgelstycke »As slow as possible« som väntas pågå i 639 år. Däremot hade jag ingen aning om att det dessutom kryllar av drakar i stan som i övrigt är påtagligt präglad av DDR-tiden.
I domkyrkan (där katoliker och protestanter ovanligt nog lyckats samsas genom århundradena) märks bland annat en originell framställning av Sankt Georg, där draken vid hans fötter håller en heraldisk sköld i klorna. Min favorit är annars målningen av aposteln Johannes med draken i bägaren. Men det finns många fina exemplar i framför allt Domschatz, där vi lyckas engagera hela tre medarbetare i jakten… I rummet med föremål från sakristian finns ett synnerligen snyggt ekskåp dekorerat med två drakar, vilket barnversionen (vad annars…) av appen berättar mer om med en blå liten drake som guide.
En måndag i Halberstadt när det mesta är stängt får man passa på att utforska gator, fasader och ruiner. Även här förstördes en stor del av stadskärnan av bombningar i april 1945. Däribland många gamla korsvirkeshus. En av de räddade träfigurerna som påstås föreställa Sankt Georg och draken finns att beskåda i Petershofs gotiska klostergång belägen intill Liebfrauenkirche som också visar sig ha några drakar i gömmorna. Den där Göran återfinns exempelvis i Barbarakapellets altarskåp.
Under medeltiden arrangerades även ett drakspel (Drachenspiel) i Halberstadt – precis som på många andra håll i Europa. Att en av passagerna som leder upp till Domplatz heter just Drachenloch skvallrar om denna sedan länge insomnade tradition. På stadsmuseet finns en miniatyrmodell av drakspelen som ägde rum veckan efter trettondagen. Medan en trädrake bars runt sjöng prästerskapet: »…der Heiland hat des Drachens Kop zertreten und alle aus seiner Gewalt erlöset…« Därefter fördrevs draken via gränden. Drakspelet var en folklig och omtyckt festlighet som senare förbjöds.
Europas draksådd gör sig påmind igen
2008 exploderade en blindgångare från andra världskriget vid en byggarbetsplats i Hattingen och skadade ett femtontal personer. Så har Europas blodiga historia lämnat efter sig draksådd, ett begrepp sprunget ur snarlika myter om Kadmos respektive Jason som båda sådde draktänder. Ur jorden växte sedan beväpnade män på samma sätt som minor och odetonerade granater kommer att fortsätta skörda liv även efter dagens konflikter.
Vår resa passerar även Celle, Lüneburg och Osnabrück. De tre bilderna ovan föreställer i tur och ordning en modern respektive äldre framställning av ärkeängeln Sankt Mikael samt en drakrelief på Marienkirche intill rådhuset med westfaliska fredens vagga Friedenssaal. Medan jag strosar runt i semestersömninga tyska småstäder och letar drakar påminner nyhetsrubrikerna om bombningar mot civila mål i Ukraina och Gaza. Varken historiens eller populärkulturens idoga försök att påminna om våldets förkastlighet tycks hjälpa. Hur vanliga människor blir offer för auktoritära ledares nycker är ju även temat i fantasydramat »Game of thrones« framgångsrika prequel »House of the dragon« som gått att strömma under sommaren.
Medan jag strosar runt i semestersömninga tyska småstäder och letar drakar påminner nyhetsrubrikerna om bombningar mot civila mål i Ukraina och Gaza.
»Det finns gott om folk som vill vara fruktade i dag. Jag är rädd att det kommer att leda till mänsklighetens undergång«, sa skådespelaren Tom Glynn-Carney (kung Aegon) när jag fick chansen att göra ett litet DN-reportage inför premiären av säsong 2. Det intressanta med fantasy är i regel referenserna till en historisk och samtida realitet. Hur fiktiva de flygande fabeldjuren än är så går det inte att komma ifrån att draken i århundraden varit en flitigt brukad maktsymbol. I »House of the dragon« får de på allvar förkroppsliga redskapen för människans gränslösa maktbegär.
Det börjar dra ihop sig till drakens år som enligt den kinesiska kalendern börjar den 10 februari 2024. Men i min värld är naturligtvis varje år ett drakår, särskilt i semestertider. Nu under julledigheten har jag äntligen hunnit ta mig an historikern Bo Erikssons nya bok »Drakspår. På jakt efter världens mest kända reptil« (Norstedts, 2023) som utkom i höstas och tar ett ambitiöst helhetsgrepp om drakarnas världshistoria. Hedrande nog omnämns faktiskt den här bloggen bland källorna. Och om det är någonting jag brukar ägna mig åt så är det väl just att följa drakspår även om det varit extremt ont om tid att berätta om fynden just i år. Det här långa slingrande inlägget får därför bli en sorts bokslut med summering av årets drakskörd.
Från tyska trädrakar till en nederländsk träskdrake
Sommarens drakresa genom Tyskland, Nederländerna och Belgien fick arbetsnamnet »Flamländska drakexpeditionen«. I tyska Quakenbrück heter det lokala basketlaget Artland Dragons efter området (Samtgemeinde) Artland som samlar en rad mindre samhällen i distriktet Osnabrück i nordvästra Tyskland. Motivet Artländer Drache syns för övrigt på lokala vapensköldar eller som kurbitsliknande träsniderier på möbler och kyrkbänkar – bland annat i St. Sylvester-kyrkan. Annars är det först och främst grodor som sätter sin prägel på Quakenbrück med en »Poggenpad« – grodpromenad – genom den historiska stadskärna från medeltiden.
Moerasdraak (Träskdraken) var smeknamnet på den länge ointagliga staden Den Bosch redan på 1600-talet.
På andra sidan gränsen i ’s-Hertogenbosch – eller kort och gott Den Bosch – tronar istället en gyllene drake på piedestal vid en stor fontän utanför centralstationen. Provinshuvudstaden i nederländska Noordbrabant är mest känd som den sengotiska konstnären Hieronymus Boschs födelsestad. Men den lokala drakkopplingen här skulle egentligen förtjäna ett eget inlägg. De Bossche Draak-skulpturen restes så sent som 1903, men den lokala draklegenden är äldre än så. Moerasdraak (Träskdraken) var nämligen smeknamnet på den länge ointagliga staden Den Bosch redan på 1600-talet.
Inte undra på att såväl stadens fotbollslag FC Den Bosch som det lokala bryggeriet Brouwerij D’n Draok fastnat för draken som symbol. I Johannes döparens katedral (Sint-Janskathedraal) hittar jag för övrigt ovanligt många drakhelgon. Däribland Marta med sin tarasque – en grotesk draksläkting – som vanligen är hemmahörande i Sydeuropa.
Gent – den gyllene drakens stad
I den mycket måndagsstängda hamnstaden Bergen op Zoom tar vi in på Grand Hotel De Draak som lär vara Nederländernas äldsta hotell. Lite onödigt snofsigt för min smak, men med drakdekor och frukost att dö för! Desto mer välkomnande är belgiska Gent, men vad annat kan man vänta sig av en stad som vaktas av en gyllene drake? Klocktornet, Belfry, är ett UNESCO-klassat världsarv och pryds sedan 1377 av en drake – sedermera känd från etiketten till ölmärket Gulden Draak. Den nuvarande draken sattes på plats 1980 med hjälp av helikopter och väger 400 kg. Från konfektyrbutiken Sophie’s Sweets & Chocolates på torget nedanför köper vi med oss Gentse draakjes – underbara små chokladpraliner fyllda med hallon eller krispig karamell – och utsökt malet kaffe från lokala rosteriet Koffies De Draak.
Sint-Joris är för övrigt det flamländska namnet på den där otäcka Sankt Göran som (tillsammans med Sankt Mikael) antastar en och annan drake i Gent. Som uppladdning inför resan skrev jag för övrigt en essä i Dagens Nyheter om Storkyrkans skulpturgrupp Sankt Göran och draken apropå konstvetaren Herman Bengtssons bok »Riddaren & draken. En rekonstruerad historia« (Medströms bokförlag, 2022). Det är ett motiv som aldrig tycks falla ur modet och som ständigt laddas med nya innebörder. Inte minst som immateriellt kulturarv i form av folkliga drakdräparspel.
Draaksteken – ett drakspektakel vid floden Maas
En avhuggen draksvans ringlar längs med huvudgatan. Byn Beesel är känd för två saker: drakar och keramik. Bådadera förkroppsligas i den lokala konstnären Leonne van Deuzens vackert grönskiftande och klättervänliga skulptur som även är försedd med bekväma bänkar att sitta på. Och det kryllar verkligen av drakar i det här lilla samhället beläget i sydöstra Nederländerna mellan tyska gränsen och floden Maas. Särskilt ett år som detta då Draaksteken äger rum två helger i augusti.
En avhuggen draksvans ringlar längs med huvudgatan. Byn Beesel är känd för två saker: drakar och keramik.
Drakdräparskådspelet i Beesel arrangeras i dag vart sjunde år och har dokumenterade anor från 1736, men kan vara äldre än så. Precis som Drachenstich i bayerska Furth im Wald och världsarvsklassade Doudou i belgiska Mons är det folkliga spektaklet sprunget ur religösa processioner, där Sankt Görans kamp mot draken en gång i tiden ingick. I sin sekulära form har vart och ett av dessa historiska drakdräparspel förändrats genom tiderna. De har dessutom fått lite olika lokal prägel beroende på omständigheterna runt omkring.
Besök hos besten i Beesel
Eftersom vi (jag och särbon) tyvärr inte hade möjlighet att besöka någon av Draaksteken-föreställningarna i augusti fick det bli förstudier under semestern i slutet av juli. Johnny Swaters, som är pr-ansvarig, mötte upp och tog med oss på en guidad tur runt byn och bort till själva spelplatsen. Här kunde vi titta närmare på den imponerande detaljrika slottskulissen (en exakt kopia av det riktiga slottet intill) och en tillfälligt anlagd miniatyrversion av floden Maas. Samt naturligtvis årets nya drake som ännu låg och slumrade i verkstaden i väntan på att få både svans och vingar monterade.
Den förra draken från 2016 – en hyggligt stor och skräckinjagande best – har för övrigt gått i pension på en lokal bensinstation(!).
Under vårt besök byggs åskådarläktarna som bäst upp av en professionell firma för säkerhetens skull, men i övrigt är det engagerade bybor som själva står för både hantverk och agerande. Bara att få ihop en stor eldsprutande drake med avancerad teknik är en utmaning. Swaters säger att det finns en viss oro för att den tunga drakvagnen ska fastna i leran om det regnar. Den förra draken från 2016 – en hyggligt stor och skräckinjagande best – har för övrigt gått i pension på en lokal bensinstation(!).
Men i begynnelsen var draken betydligt mindre och mer beskedlig: en man iklädde sig drakdräkten och bolmade helt enkelt cigarrök som pyroteknisk effekt. Man kan föreställa sig att det var ett ganska svettigt jobb och det hände att »draken« krävde en ölpaus. Något som också var tillåtet i en religös kontext eftersom just Draaksteken arrangerades på en måndag (kermismaandag) och inte på en helig dag som söndag, berättar Fons Verdonck. Han var tidigare ordförande i föreningen Draaksteken och ger oss en specialvisning på det lokala museet som presenterar en tillfällig utställning om drakdräparspelen.
Ett allt modernare monster tar form
Tittar man igenom det gamla filmmaterialet och fotografierna från 1919 och framåt som här presenteras interaktivt på pekskärmar kan man tydligt se hur populärkulturen kommit att prägla i synnerhet bilden av draken. Från att ha varit en tämligen beskedlig best blir draken under 2000-talet allt större och mer skrämmande – helt i linje med moderna fantasy- och actionfilmer på bio. Men även själva skådespelet har genomgått olika förändringar. Ursprungligen fanns inte mycket till handling. Publiken samlades vid stranden och draken dräptes på vägen upp från floden Maas.
Fons Verdoncks dotter Sanne har skrivit en fin liten bok – »Draaksteken. Sint Joris leeft voort in Beesel« (Pharos uitgevers, 2012) – och tar vänligt nog emot oss hemma i köket för att berätta mer om bakgrunden och den historiska utvecklingen. I rummet intill sover hennes nio månader gamla dotter och av den anledningen är hon själv inte med och spelar i år. Annars är Draaksteken på gott och ont en synnerligen lokal angelägenhet som traderas från generation till generation. På gatan stöter vi ihop med 20-åriga Sil Geraets som spelar Baer – en av de som vänder sig mot kungen. Han har ingen tidigare skådespelarerfarenhet, men är entusiastisk inför uppgiften. »I mammas mage« blir svaret på frågan om när han första gången upplevde Draaksteken och det säger kanske en del om spelens ständiga närvaro.
Beesel är en liten by med runt 2 500 invånare. Sanne Verdonck menar att alla som är intresserade är välkomna att delta i spelen, men konstaterar samtidigt att Draaksteken har en tendens att överskugga andra intressen. Ska man vara en del av gemenskapen här gäller det med andra ord att gilla det här med drakar. Många engagerade bybor har dekorerat sina hus och trädgårdar med drakkonstverk och fotografier från tidigare år. På det mysiga lilla hotellet Mert 5 mitt i byn både sover och äter vi för övrigt gott. Här finns lokala Limburgspecialiteter som »kaaj sjotel« (en sorts kall röra med sallad, ägg och bröd till) och zuurvlees (en regional sötsyrlig och mustigt god köttgryta). Johnny Swaters ser dessutom till att vi inte missar Limburgse vlaai (en sorts paj med frukt eller bär) till eftermiddagsfikat.
»Tron på det goda« – ett nyskrivet drakspel på lokal dialekt
»Geluif in ’t Goeje« (ungefär »Tron på det goda«) heter årets upplaga med nyskrivet manus författat på lokal dialekt av Venloförfattaren Frans Pollux. Sint Joris roll har tonats ned och den uppdaterade handlingen kretsar mer kring den maktfullkomlige kungen som själv fabricerat draken för att tvinga folket till lydnad – med allt vad det innebär av moderna tolkningsmöjligheter. Någon vecka efter vårt besök händer det som inte får hända: Roy Smeets som ska spela kungen skadar höften i en cykelolycka. Men Fred Geraets byter roll med kort varsel och Draaksteken 2023 blir av ändå. Sex utsålda föreställningar genomförs med hjälp av 900 aktörer och volontärer inför 15 000 åskådare.
Följ pengarna, eller »follow the money«, är en flitigt använd metod inom grävande journalistik. Genom att följa penningtransaktioner kan man få syn på mönster och avslöja ekonomiska oegentligheter. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är »follow the dragons« en rimlig motsvarighet. Drakar har uppstått i människans fantasi och förflyttat sig i världen genom folkvandringar, invasioner och handel. Legenderna om dem (och deras dräpare) har med tiden blivit en del av vårt kollektiva minne och historiebruk.
Min uppmaning om att följa drakarna handlar alltså i grunden om att följa spåren efter mänskliga möten och aktiviteter. Myter, legender och lokala folksagor flödar i själva verket ofta fritt över de gränser de en gång tillkom för att upprätthålla. Så får draken också en både social och politisk dimension i en europeisk gemenskap med öppna dörrar mot resten av världen. Där det finns drakar finns det människor och där det finns människor finns det drakar och jag tycker, som ni vet, om att försöka förstå olika platser med hjälp av dessa fantastiska vidunder. Det kan sluta med att man blir intervjuad av nederländsk lokal-TV. Klippet från Omroep P&M finns fortfarande att se på Youtube.
Tack till Johnny Swaters, Fons Verdonck och Sanne Verdonk som tog sig tid att träffa oss och försåg mig med ett digert faktamaterial om Draaksteken.
Attributmakaren Bettan Eriksson Gross plyschskulptur av hornormen på Medeltidsmuseet.
Nej, drakbloggen är inte dräpt, den har bara fått vila lite längre än tänkt. Det senaste året har jag vid sidan av frilansandet på heltid pluggat historia på deltid vid Lunds universitet så det har helt enkelt inte blivit någon tid över för annat skrivande. Dessbättre har drakarna i gengäld letat sig in i såväl hemtentor som dagstidningstexter. För drakar och historia hänger onekligen ihop – ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang.
Ju mer jag har läst om drakar, desto mer har jag längtat efter att verkligen få lära mig mer historia för att kunna placera in myter, legender och folksagor i ett större sammanhang.
Kanske är det just därför jag har lite svårt för historikern Bo Erikssons förslag att göra skräck- och monsterstudier till ett eget universitetsämne. Han tänker sig något i stil med modevetenskap och argumenterar bland annat för detta i sin senaste och i övrigt intressanta bok »Monstermanifestet«, som jag recenserade för Dagens Nyheter i vintras. För min del har drakarna helt klart varit en ingång till historia, som jag egentligen tänkte plugga redan förra vändan för 20 år sedan. Men jag tror att man lätt förlorar helhetsbilden och historieämnets tyngd om man utgår från monster istället för tvärt om.
Monster och moral på Medeltidsmuseet
Däremot säger drakar och andra fabeldjur i regel något viktigt om människors föreställningsvärldar i olika tider. Medeltidsmuseets nya utställning »Mellan fabel och fauna« är ett ypperligt exempel på det. Här finns en välkommen ambition att belysa just den historiska bakgrunden till drakar, enhörningar och andra fabeldjur som numera främst förknippas med barnkultur. Utgångspunkten för denna »utställning om djur som fanns och inte fanns« är fabelsamlingen »Dyalogus creaturarum moralizatus« (Skapelsens sedelärande samtal). Det var den första boken som trycktes i Sverige 1483 och texterna på latin är rikt illustrerade med färgglada träsnitt.
Särskilt festlig är den fläckiga hornormen i gult och rött. På Medeltidsmuseet har det drakliknande djuret återskapats som sittbar plyschskulptur av attributmakaren Bettan Eriksson Gross i ett försök att fånga de allra minsta besökarnas intresse. Men framför allt ligger tonvikten på att synligöra den kristna symboliken i de olika djurmotiven med rötter i antikens naturkunskap och mytologi. Drakar och andra fabeldjur förekommer i många olika kulturer och religioner längre tillbaka än så. Men det är i synnerhet de moraliska dimensionerna sprungna ur medeltidens föreställningsvärld som gör dem till så tacksamma projektionsytor även för modern samhällssatir.
Politiskt laddat sagospel om trehövdad drake
När jag besökte utställningen kom jag att tänka på den ryske författaren Jevgenij Schwarz politiskt laddade sagospel »Draken« från 1943, där hjälten Lancelot kommer till en plats som länge terroriserats av en trehövdad drake. För Schwarz blev barnkulturen en täckmantel och tillflyktsort, där han han kunde rannsaka den totalitära staten utan att hamna i klammeri med kommunistregimen. Att läsa sovjetisk barnlitteratur är, som tidskriften The Economist påpekade i en artikel publicerad dagen före Rysslands invasion av Ukraina, också ett ypperligt sätt att förstå moderna autokrater. Läs gärna hela min text om detta i Dagens Nyheter.
Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolft kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor.
I barnboksfacket hamnade även författaren och illustratören Johan Egerkrans senaste bok »Drakar«. I min recension konstaterade jag att målgruppsdefinitionen 9-12 år främst avslöjar förlagens oförmåga att kategorisera fackböcker om drakar och utnämnde den till (fjol)årets julklapp för både unga och fullvuxna draknördar. Ett hett sommartips är för övrigt att spana in drakar i gamla medeltida kyrktak. I exempelvis Härkeberga och Husby-Sjutolfts kyrka finns sagolikt vackra motiv av kyrkomålaren Albertus Pictor. I galleriet nedan samlar jag ett axplock ur två coronasomrars drakspaning i dessa och ett gäng andra kyrkor.
Margareta och draken i Härkeberga kyrka.Sankt Göran och draken i Härkeberga kyrka.Sankt Görans drakstrid i Vendels kyrka.Sankt Mikael och draken i Vendels kyrka.Säreget drakdråp i Husby-Sjutolfts kyrka.Två drakar i Härkeberga kyrka.
Jag brukar tänka att det bästa med drakarna är människorna. Kanske är det därför bloggmotivationen tryter under den pandemiska frånvaron av resor, sociala kontakter och museibesök. Men det finns trots allt en hel del drakar att upptäcka även utomhus i parker och på fasader. En drakälskande sjuksköterska jag känner önskade sig något som skulle skingra tankarna efter långa pass med covid-19-patienter på IVA och undrade om jag inte kunde göra en karta över var man kan hitta drakar i Stockholm. Det var en utmaning att bita i och säkert har jag missat några bestar. Men jag hoppas i alla fall att den här lilla guiden – en sorts Riddarfjärden runt – får fler att promenera istället för att trängas på mellandagsrea med risk för smittspridning. Håll i, håll ut och håll minst en draksvans avstånd!
Flanera med flejmande fabeldjur
Ett stenkast bort från mina hemkvarter på Södermalm ligger Drakenbergsparken. Här finns parkleken Draken och sedan mitten av 1970-talet en (vattensprutande) lekskulptur av Ulf Sucksdorff (1). Sedan 2015 hittar man alldeles i närheten, på innergården vid Drakenbergsgatan 29/35, en skulpturgrupp av Eva Fornåå med titeln »Drakens barn« och två små drakar som beskådar ett ägg (2). Drakenberg är för övrigt ett gammalt kvartersnamn som tydligen finns belagt i Holms tomtbok redan 1679 som »Draaken Bergh«. Ursprunget lär ha varit ett värdshus på platsen som hette just Draken.
Vandrar man vidare härifrån längs Hornsgatan kommer man småningom till nummer 60. Den här fastigheten från 1929 vaktas av inte mindre än två drakar ovanför porten (3). Kvarteret heter Ormen Större och slingrar man bort till Mariatorget är det självaste Midgårdsormen i tvekamp med åskguden Tor som blivit föremål för en skulpturgrupp och fontän i brons av Anders Wissler (4). Verket från 1903 heter »Tors fiske« och skildrar ett mycket dramatiskt ögonblick med hammaren i högsta hugg. I fornnordisk mytologi är det Midgårdsormen som omsluter världen och biter sig själv i svansen. Monsterreptilen är egentligen ingen drake som sådan, men Wisslers imposanta jugenstilgestaltning av vidundret och de omgivande urtidsödlorna är ändå värda ett stopp i sammanhanget.
Midgårdsormen på Mariatorget – fontänskulpturen »Tors fiske«.
En bit bort i hörnet Wollmar Yxkullsgatan/Björngårdsgatan finns däremot en relief på husväggen som föreställer Sankt Görans strid med draken (5). Bostadsrättsföreningen Draken 20 har föredömligt sammanfattat historiken på sin hemsida. Det är nämligen legenden om Sankt Göran och draken som ligger bakom kvartersnamnet Draken. Under 1600-talet hette Wollmar Yxkullsgatan just »Sancte Jörans gatha«. Ständigt denne Göran alltså. För när man väl krånglat sig förbi ombyggnaden av Slussen och hittat vidare till Österlånggatan i Gamla stan är det bronskopian av Bernt Notkes Sankt Göran och draken-skulptur i Storkyrkan som tornar upp sig på Köpmanstorget (6).
Slottsdrake med det svenska riksvapnet i klorna.
När Sten Sture beställde den ursprungliga träskulpturen för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471 symboliserade draken fienden – danskarna. Men senare, under i synnerhet 1700-talet, blir kineserier poppis i kungliga miljöer och med dessa följer draken som moderiktig maktsymbol. Smyg därför in på Kungliga slottets inre borggård. Där kan man i en av Västra valvets arkadgångar se den franske bildhuggaren Jacques-Philippe Bouchardons fräsiga drake slingra sig runt det svenska riksvapnet (7). Och visst är det väl drakar som kikar ut över inre borggården även från fasaden.
I Gamla stan kan man förstås också titta till drakarna som jobbar som vattenkastare i Tyska kyrkans torn på Svartmangatan 16 (8). Annars promenerar man raskt vidare mot Stockholms stadshus och höjer blicken mot Jungfrutornet som egentligen är en avsats på huvudtornets norra sida. Här tronar åter Sankt Göran och draken som förgylld bronsskulptur formgiven av Christian Eriksson (9). Fortsätt sedan längs Norr Mälarstrand och lägg vid port nummer 56 märke till den tjusiga smidesgrinden med Sankt Göran och draken flankerad av två prinsessor (10).
Biograf Drakens neonskylt lyser över Fridhemsplan.
Väl framme vid Fridhemsplan verkar draken tack och lov ha lyckats skaka av sig sin ihärdiga förföljare. Den före detta biografen Draken har inte visat film på länge, men neonskylten lever vidare och har dessutom fått ett par kopior som cykelställ på andra sidan gatan (11). En riktig drakvärdhet är också Apoteket Drakens gamla entré i Vasastan. Verksamheten flyttade vidare till andra lokaler några kvarter bort 1981. Men i hörnet Karlbergsvägen/Vikingagatan håller den bevingade besten fortfarande vakt från sin dekorativa portomfattning i sten (12).
Min Google Maps-karta där drakvärdheterna är markerade enligt siffrorna i texten ovan finns här:
Credit: »A nurse stabbing a dragon that holds the globe in its claws; representing assistance to the tuberculous from the Italian Red Cross. Colour lithograph by B. Cascella, ca. 1920.« Wellcome Collection. Attribution 4.0 International (CC BY 4.0).
Ni kanske undrar vad en drakbloggare pysslar med under en pandemi? Förkovrar sig i ämnet draken som farsot förstås. Sedan virusutbrottet i Wuhan har det dykt upp en rad satirteckningar av kinesiska drakar med munskydd. Bland annat på sajten Cartooning for peace, där den ukrainske konstnären Kazanevsky låter den mytologiska varelsen – en gång förknippad med den kejserliga makten – styra befolkningen likt marionetter. Men att drakar figurerar i samband med pandemier är inget nytt fenomen. Dessa eldsprutande varelser med dålig andedräkt har genom århundradena fått förkroppsliga smittspridningen av både pest och kolera.
Malariamygg, drakdräpare och bakteriologiska bestar
I texten »Disease, dragons and saints: the management of epidemics in the dark ages« (Cambridge University Press, 1992) synar medeltidshistorikern Peregrine Horden dessutom sambandet mellan malaria och myggvänliga våtmarker som ju är typiska biotoper även för drakmyter. På en italiensk Röda korset-affisch från cirka 1920 (bilden ovan) syns en sjuksköterska i sin tur sticka dolken i en svart drake som hotfullt klamrar sig fast kring jordklotet. Den dödliga lungsjukdomen som då skulle bekämpas var tuberkulosen och första världskrigets bildspråk dröjde kvar i folkhälsokampanjerna. En annan illustration, publicerad i Virginia Health Bulletin 1908, använder sig av svärdet som symbol för förebyggande åtgärder. Den bakteriologiska besten i fråga är tyfoidfeber även om just »tyfusdraken« ser tämligen slö ut på bilden här nedan.
Vid det här laget har flera världsledare förklarat krig mot det nya coronaviruset. Det har också dykt upp såväl barnböcker som vin på temat »kampen mot coronadraken«. Med målarboken »How to defeat the Corona Dragon« (flerspråkig och fritt tillgänglig på sajten coronadragon.com) vill författarna Jana Andrésková och Ingrid Dach på ett lättsamt sätt lära barn hur man skyddar sig själv och andra från covid-19. Vinproducenten Del Dotto i Napa Valley, Kalifornien kränger istället en Battle with the Corona Dragon Cabernet med konsthistoriskt kongenial etikett. Under vårens karantän målade den italienska konstnären Vieri Panerai den episka bilden av en ryttare som kämpar mot en drake med coronaviruset mellan sina käftar.
I virustider är det vi alla som är drakarna och måste ta ansvar för att minska smittspridningen.
Men sanningen är förstås att det inte finns någon drake att dräpa och nog kan man ana ett idéhistoriskt skifte. »Bär munskydd som om du vore en eldsprutande drake«, uppmanade exempelvis amerikanska sjukvårdsorganisationen Intermountain Healthcare sina Facebookföljare med en rar och talande bild. I virustider är det vi alla som är drakarna och måste ta ansvar för att minska smittspridningen. Om detta och lite till kan man läsa i min kommentar »Därför dyker draken upp i samband med pandemier« som publicerades i Dagens Nyheter i början av juni. Söker man i dessa dystra tider ett litterärt gyckelspel att förlora sig i rekommenderas för övrigt den tyske författaren Daniel Kehlmanns »Tyll« (Albert Bonniers Förlag, 2019). En säregen historisk roman där lärda män letar efter en drake i skuggan av både pestens och trettioåriga krigets härjningar.
Och kom ihåg – tvål är ett vassare vapen än svärdet.
Om du hittar ett brittiskt hak med ordet drake i namnet finns det med stor sannolikhet även en lokal legend om ett odjur som ligger och lurar någonstans i skuggorna. Puben The Dragon, Colgate är inget undantag. Den är belägen i närheten av St Leonard’s Forest i Horsham, en plats förknippad med den sedvanliga historien om ett helgon som dräper en drake. Sankt Leonard är förvisso inget helgon från Sussex. Men enligt folkloristen Jacqueline Simpson i »Folklore of Sussex« (The History Press, 1973/2009) ska den franske 500-talseremiten ha vördats av återvändande korsfarare. En seglivad legend förtäljer att han vid något tillfälle faktiskt ska ha bott i skogen och till och med dödat en drake där.
Falska nyheter från Sussex?
Som så ofta när det gäller folklore är det ont om originalkällor, men en solig eftermiddag i oktober sitter jag ändå på lokalbussen till Lewes. Residensstaden i det administrativa grevskapet East Sussex, där Sussex arkeologiska sällskap (The Sussex Archaeological Society) håller till. Bakom en trädörr på översta våningen i Barbican House Museum, mitt emot det normandiska slottet, finns deras specialbibliotek och samlingar. Jag är sen till mitt avtalade möte, men två volontärer väntar snällt med en trave böcker om traktens lokala draklegender.
En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham.
En text, ursprungligen publicerad av John Trundle 1614, berättar om en »strange monstrous serpent or dragon« som ska ha dödat både människor och boskap i skogarna nära Horsham. »Det här är urtexten«, säger Colin Brent och pekar på citatet ovan i en gammal bok från 1836 samtidigt som han konstaterar att resten av de spekulativa redogörelserna som finns i biblioteket bara återberättar samma story om och om igen. Han brukade undervisa i historia vid det som numera heter University of Brighton och har varit medlem i Sussex arkeologiska sällskap i femtio år. Tillsammans med sin fru Judith, en pensionerad arkivarie, ställer mr Brent upp som volontär för att hålla bibliotekets samlingar levande och tillgängliga för besökare.
Arkeologiska sällskapets donationer vaktas givetvis av en drake.
Ormen (eller draken som vissa kallar den) sägs ha varit över nio fot lång och bredare på mitten. Men sensationslystna pamfletter var rätt vanliga vid den här tiden och det är möjligt att alltsammans bara var ett journalistiskt påhitt. Ett annat exempel på ett dylikt »fake news«-fenomen är ett häfte från 1669 med titeln »The Flying Serpent, or, Strange News out of Essex«. Att en monstruös orm lurade i St Leonard’s Forest var samtidigt en utbredd uppfattning så sent som i början av 1800-talet. Men det kan ha funnits en fullt naturlig förklaring bakom dessa envisa rykten. Enligt antikvarien Mark Antony Lower såg smugglare till att hålla idén om ett odjur levande för att skrämma bort folk från skogen.
Arkeologiska sällskapets…bibliotek i Barbican House Museum.Volontärerna Colin och Judith Brent.Lewes Castle, ett normandiskt slott.
Draken från Lyminster kallas för the Knucker
The Knucker Hole enligt »Sussex Archaeological Collections« Vol. XVIII.
En annan berömd drake från Sussex beskrivs som ett vattenmonster och sägs ha levt i en bottenlös källa eller damm nära kyrkan i byn Lyminster. Den här legendariska besten är känd som the Knucker och dess boning kallas för the Knucker Hole, jämförbart med något slags slukhål. Som Jacqueline Simpson påpekar går namnet Knucker eller Nucker att härleda till det anglosaxiska ordet nicor som betyder just vattenmonster. Det här är särskilt intressant för svenska läsare eftersom ordet även är besläktat med Näcken, en övernaturlig mansvarelse känd för att spela violin och på så sätt lura människor att drunkna i bäcken.
Det finns en heroisk historia om en riddare som dräper Lyminsters Knucker, men en av de mer populära versionerna berättar den kuriösa historien om Jim Pulk. Han var en lokal bondgrabb som dödade den stackars draken genom att förgifta den med en paj och därefter skar huvudet av den. Olyckligtvis glömde han att tvätta händerna innan han firade sitt dåd med pint på puben och råkade av misstag förgifta sig själv när han torkade sig om munnen. På tal om öl, vad är tanken bakom säsongens ale Georgian Dragon som bryggs av Harvey’s Brewery i Lewes? Jo, etikettens Iguanodonskelett är en hyllning till den lokala läkaren och paleontologen Gideon Mantell. Han var en av de första som publicerade teorier om sina fossilfynd från South Downs.
Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen.
Dinosaurier och draktänder
The Royal Pavilion i Brighton.
Det är inte alls omöjligt att det tidiga 1800-talets fynd av fossiliserade förhistoriska reptiler åter satte fart på intresset för både folklore och drakarna som maktsymboler. Kung George IV var så fascinerad av dessa varelser att han lät dem pryda väggar, golv och möbler i The Royal Pavilion. Hans nöjespalats i badorten Brighton, färdigställt 1823, är designat som en Fjärran Östern-fantasi och känt för sin orientaliska, mycket slående siluett.
Foto: Royal Pavilion & Museums, Brighton & Hove Foto: Royal Pavilion & Museums, Brighton & Hove Foto: Royal Pavilion & Museums, Brighton & Hove
Drakarna inne i paviljongen är utsökta exempel på kineserier, den europeiska tolkningen av kinesisk estetik som blev populär i och med importen av asiatiska handelsvaror som porslin och siden redan på 1600- och 1700-talen. Därför är många av drakarna här porträtterade med vingar trots att de kinesiska drakarna vanligen brukar avbildas som ormliknande djur med fyra ben. Ett av de mest imponerande objekten är den gigantiska draken som pryder takkronan i bankettsalen, men det kryllar verkligen av drakar överallt. Vår guide uppmanar oss till och med att hålla utkik efter de bevingade bestarna eftersom drakarna också berättar någonting om de olika rummens funktioner.
Draktänder i Cuckmere Valley.
Om du beger dig till de kuperade kritkalkplatåerna längs sydkusten kan det hända att du dessutom snubblar över några spetsiga föremål som skiljer sig från den första förbryllande tanden som Gideon Mantell (eller möjligen hans fru) hittade i trakten 1822. Under andra världskriget klassade man Cuckmere Valley som potentiell landstigningsplats för tyska trupper. För att försvåra en invasion placerade man ut olika slags hinder som blockerade infarten från havet. Däribland en rad pyramidformade betongklossar som användes för att hindra stridsvagnars framkomst och går under namnet dragon’s teeth – draktänder.
Seven Sisters Country Park…med får på fältet…och en brittisk klassiker.
Om det ligger en plågad drake på marken finns i regel tre huvudmisstänkta. Två av dem – ärkeängeln Sankt Mikael och hans jordiska motsvarighet Sankt Göran– har vi redan stiftat bekantskap med här på bloggen. Därmed är det dags att kika närmare på Sankta Margareta eller Margareta av Antiochia, vars helgondag infaller den 20 juli. Legenden säger att hon var dotter till en hednisk präst i Antiochia, en medeltida stad belägen i nuvarande Turkiet. Margareta omvändes till kristendomen och blev därför utkastad av sin far. På landsbygden lever hon därefter som herdinna och prefekten Olybrius faller för hennes skönhet. Men när han blir avvisad drar han Margareta inför domstol. Hon kastas i fängelse och torteras på grund av sin tro.
Hur man dräper en drake – icke-våldsprincipen
Bakom galler möter Margareta sedan djävulen i skepnad av en drake. Den sväljer henne hel, men korset hon bär irriterar drakens mage så pass mycket att den spyr upp henne igen eller rent av spricker. Senare, ca år 304, dör hon martyrdöden och är som helgon skyddspatron för bland annat barnafödande. Margareta (eller Marina som hon kallas i den östortodoxa kyrkan) är flitigt förekommande i såväl kyrkor som i konsten, där hon ofta avbildas stående på en drake med korset i handen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna och räknas till de fyra huvudjungfrurna tillsammans med Barbara, Dorotea och Katarina av Alexandria.
Margareta och draken i ekträ från tidigt 1600-tal. Museum Schnütgen, Köln.
Berättelsen om Margareta förekommer som så ofta i lite olika versioner och enbart i England är över 200 kyrkor helgade åt den kristna jungfrun. Juliana Dresvina, som skrivit den första monografin, »A maid with a dragon: The cult of St Margaret of Antioch in medieval England« (Oxford University Press, 2016), konstaterar att bilden av den demoniska draken som Margareta kämpar mot förändrats genom århundradena. Från en varg- eller ormliknande varelse till något som påminner om en vessla, ko eller till och med igelkott. Träsnitt, skulpturer, glasfönster och illuminerade manuskript från olika länder erbjuder ett rikt jämförelsematerial.
En jungfru med feministiska förtecken
Rafaels Margareta och draken. Kunsthistorisches Museum, Wien.
Även Margaretas framtoning är föränderlig och legenden lever vidare i modern tappning. När poeten Åsa Maria Kraft i diktsamlingen »Randfenomen« (Albert Bonniers förlag, 2015) låter Margareta återvända till drakens buk finns inte bara feministiska förtecken, utan även en antydan om den moderna människans negativa miljöpåverkan. »Längre fram i tiden ska draken skapa titthål: slukhål. Slukhål och fraktal, frakterat skiktade av en kemiskt dödlig kompott av den energiberoende människan nedsprängd genom jordens berggrund…«, heter det hos Kraft. På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp. Målningen finns att beskåda på Kunsthistorisches Museum i Wien.
På 1500-talet såg den italienska renässanskonstnären Rafael en både sensuell och segerviss jungfru som orädd möter den slingrande drakormens gap med ett krucifix i fast grepp.
I likhet med Sankt Göran och Sankt Mikael förekommer Margareta även som heraldisk symbol. Sommaren 2017 står vi således på ett lokalt litet torg i östra Bayern och kisar mot solen. Högst upp på en piedestal utanför kyrkan skymtar siluetten av ett helgon med en drake vid fötterna. Samhället heter Rötz och på väggen till en relativt nybyggd sporthall sitter kommunvapnet med samma Margaretamotiv. En pratglad pensionär stannar till och vill uttrycka sin glädje över att se oss »ungdomar« i stan. Hennes egna vuxna barn har, som så många andra berättar hon, flyttat därifrån och det är märkligt folktomt trots att lokaltidningen skrivit om det stundande 1000-årsfirandet samma dag. Det enda som är öppet vid lunchtid är ett kombinerat pizza- och kebabhak, där stolarnas drakdekor sannolikt skvallrar om en före detta kinakrog. Människor kommer och går, men drakarna består.
Stör ej den drakkvinna som badar. Bild ur »Roman de Mélusine«, gallica.bnf.fr / Bibliothèque nationale de France.
I den manliga fantasin föddes både jungfrun i nöd och den farligt förföriska drakkvinnan. Tidigare i år skrev jag en essä för Dagens Nyheter om hur draken speglat synen på kvinnan i olika tider. Från grekisk mytologi till Lisbeth Salander och »Game of thrones«. I dag på Internationella kvinnodagen passar ett utdrag och några bilder på detta slingriga tema särskilt bra här på bloggen. Någon saknade Ursula K Le Guins drakar i sammanhanget. De fick helt enkelt inte plats i just den texten. Men någon gång ska jag försöka ta mig an både »Övärlden« och den amerikanska fantasyförfattarens bevingade ord: »People who deny the existence of dragons are often eaten by dragons. From within.«
Suffragetterna tog strid mot draken som patriarkatet
Nej, Jeanne d’Arc brukar inte gestaltas som ett drakdräpande helgon. Ändå är det hon som står där med draget svärd på omslaget till tidningen The Suffragette i oktober 1913. Framför sig har hon en drake anförd av pressen. »Indecency« – oanständighet – står det på bestens halsband. Det råder ingen tvekan om att draken är patriarkatet och representerar etablissemanget. Att den brittiska rösträttsorganisationen WSPU – Women’s social and political union – valde just den franska martyren som ikonisk symbol återspeglade kvinnorörelsens allt mer militanta framtoning.
Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare.
Klädd i rustning är Jeanne d’Arc dessutom den enda rimliga motsvarigheten till den drakdräpande korsriddaren Saint George eller Sankt Göran. Annars har kvinnliga helgon i regel varit draktämjare snarare än drakdödare. Jag tänker till exempel på Margareta av Antiochia som svaldes av en drake – självaste djävulen – men lyckades bli utspottad igen tack vare sin starka tro. I medeltida konst är hon flitigt avbildad med draken som attribut. Ett annat exempel är den heliga Marta som förknippas med det drakliknande hybridmonstret tarasquen. Enligt den sydfranska legenden lockade hon fredligt med sig det glupska odjuret in till staden, där invånarna kunde döda det och därefter lät sig konverteras till kristendomen.
Drakkvinnan – ett slingrande hot i den manliga fantasin
Just suffragetternas syn på draken som patriarkatet måste samtidigt förstås mot bakgrund av hur drakkvinnan ända sedan urminnes tider utmålats som ett slingrande hot i den manliga fantasin. I »The dragon. Fear and power« (Reaktion Books, 2018) visar den både litterärt och kulturhistoriskt bevandrade Martin Arnold hur framställningar av drakar på sätt och vis också hänger samman med synen på kvinnan i olika tider. Från den judiska mytologins demongestalt Lilit, som ibland förknippas med paradisormen, till vår tids hämndlystna romankaraktär Lisbeth Salander i »The girl with the dragon tattoo«, som Stieg Larssons bästsäljare »Män som hatar kvinnor« träffande heter på engelska. Däremellan fördjupar Arnold bilden av monstruösa kvinnogestalter i såväl grekisk mytologi som medeltida legender och modern fantasy. Så blottlägger han också de misogyna drag och den manliga rädsla för kvinnlig sexualitet som finns inneboende i många av dessa skildringar.
Melusina – folksagan om ett monstruöst familjeliv
Särskilt intressant är historien om Melusina. Berättelsen nedtecknades först av den franska poeten Jean d’Arras i slutet av 1300-talet och handlar om en kungadotter, vars underkropp varje lördagskväll förvandlas till en fisk- eller ormstjärt. Hon träffar adelsmannen Raymondin och accepterar hans frieri på ett villkor: att han låter henne vara ifred på lördagar. Under många år lever de lyckliga och Melusina bidrar till välståndet genom att med sina magiska krafter uppföra byggnader över en natt. Tillsammans får de tio barn, men Raymondins misstänksamhet växer. Till slut kan han inte låta bli att spionera på henne i badet den förbjudna veckodagen och får då syn på hennes ormlika underkropp. När han senare anklagar Melusina offentligt för att ha gett deras barn monstruösa egenskaper blir hon så förtvivlad att hon förvandlar sig själv till en stor drake, cirklar tre varv runt slottet och jämrande återvänder endast om nätterna.
Drakkvinnan Melusina förkroppsligar familjeförpliktelser och farligt begär, men flyger till slut sin väg. Bild ur »Roman de Mélusine«, gallica.bnf.fr / Bibliothèque nationale de France.
Folksagan om Melusina förekommer i flera versioner och har troligen sina rötter i keltisk mytologi. Precis som sjöjungfrun är hon ett väsen som personifierar konflikten mellan familjeförpliktelser och farligt begär. Arnold noterar även likheter med Lamia, hon som i den grekiska mytologin älskas eller rent av våldtas av Zeus. Sedan dennes hustru Hera straffat henne med vansinne är Lamia dömd till ett liv som barnamörderska och har med tiden kommit att avbildas som drakkvinna. Ett klassiskt musiktips dagen till ära får därför bli den symfoniska dikten »Lamia« komponerad 1919 av Dorothy Howell. Den brittiska tonsättaren fick på sin tid smeknamnet »the English Strauss«, men är ännu en av musikhistoriens förbisedda (drak)kvinnor.
Saint George, Sankt Georg, Sankt Göran, Sant Jordi, San Giorgio… Ja, av drakar fruktad dräpare har många namn. Men där det finns drakdräpare finns det förstås också drakar. Sankt Göran och draken är ett återkommande motiv i konsten och anledningen till drakens utbredning i såväl kyrkor som på gator och torg samt vapensköldar i många städer världen över. Den symboliska kampen mellan riddaren och draken – godhet och ondska – var på många håll en del av den katolska Corpus Christi-processionen. Spektakel som överlevt i sekulär form med stadsparader och liknande.
Snap – den nafsande draken i Norwich
I Norwich har processionsdraken Snap ett dylikt ursprung som en del av Saint George’s Day-firandet på religös och senare folklig grund. Denna så kallade »snapdragon« (ej att förväxla med sällskapsspelet) har fått sitt namn efter sina nafsande käkar och finns att beskåda på Norwich Castle Museum. Som synes på bilderna nedan är Snap en sorts drakkostym som någon fick vandra omkring i på stan. Ceremonin kom med tiden att förknippas med borgmästarinvigningen och det exemplar som numera används vid stadsparader snubblade jag över av en slump. Nämligen i kyrkan St George Tombland mittemot katedralen.En förmiddag i mars står jag och fotograferar skylten utanför eftersom kyrkan visat sig vara stängd. Det är då kyrkvaktmästaren Peter Callan får syn på en desperat drakbloggare och kommer till undsättning. »Finns det drakar här?« undrar jag. »Lots of them!«, svarar han glatt och erbjuder mig en rundvisning i kyrkan.
De flesta brukar inte upptäcka draken i fönstret, berättar han. Men en luttrad drakspanare vet naturligtvis att man ska titta under lansens spets precis vid Sankt Görans fötter. På motsatta sidan förvaras även den moderna repliken av draken Snap. När prästen står i predikstolen står han också öga mot öga med besten, påpekar Peter Callan roat.
Sankt Göran – världens flitigaste drakdräpare
Det brukar sägas att Sankt Göran kom från Kappadokien i nuvarande Turkiet, där han spred kristendomen med blodiga konsekvenser som följd. Han var knappast en riddare, utan mer troligt en soldat i den romerska armén. År 303 ska han ha gripits, torterats och avrättats. Men ytterst lite är egentligen känt om hans liv. Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare. Berättelsen om hans kamp mot draken tillkom senare. Den spreds bland annat genom ärkebiskopen Jacobus de Voragines krönikor över kristna personligheter i det sena 1200-talets bästsäljare »Legenda aurea« – »Gyllene legender«. Här berättas historien om hur Sankt Göran red in i staden Silene i nuvarande Libyen. Där ska han ha räddat en prinsessa från en hemsk drake, varpå kungen lät sig döpas av ren tacksamhet.
Legenden om Sankt Göran befästes under medeltiden, sannolikt av hemvändande korsfarare.
Den 23 april är Sankt Görans egen helgondag, ett datum som många engelsmän vill göra om till nationaldag. Mot den bakgrunden tvistar man samtidigt om huruvida han är en patriotiskt nationalhjälte eller den perfekta symbolen för tolerans och mångkultur. Mycket talar faktiskt för det senare. Saint George satte troligen aldrig sin fot på de brittiska öarna. Han är dessutom skyddshelgon i alltifrån Georgien till Etiopien.Den 23 april antas även vara såväl William Shakespeares som Miguel Cervantes dödsdag. Till författarnas ära har Världsbokdagen därför instiftats detta datum. Firandet i Katalonien brukar av den anledningen omfatta böcker, rosor och drakar – inte sällan porträtterat i roliga kombinationer. Av upphovsrättsliga skäl vågar jag inte publicera några bilder på bloggen, men jag föreslår att ni bildgooglar på »Sant Jordi«.
Kandinskij mötte drakdräparen i Murnau och Moskva
Sankt Göran brukar betraktas som ärkeängeln Mikaels jordiska motsvarighet och avbildas ofta till häst, i full färd med att spetsa den stackars draken. Kanske är konstnären Vasilij Kandinskijs berömda målning »Der Blaue Reiter« – »Den blå ryttaren« – i själva verket också Göran. Motivet med denne drakdräpare kom Kandinskij i kontakt med både på stadsvapnet i födelsestaden Moskva och i Murnau am Staffelsee. Sankt Göran är nämligen skyddshelgon även i det lilla bayerska samhället 60 km söder om München, där den ryske expressionisten verkade under en period före första världskriget. Tillsammans med Gabriele Münter och Franz Marc grundade han konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. I en katalog från utställningen, »1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach« (Schlossmuseum Murnau, 2011) finns exempel på drakdräparen som återkommande motiv hos Kandinskij.
Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser.
Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans. Kampen mot draken har i Kandinskijs målningar tolkats som den andliga konstens seger över det materiella. Sankt Göran och draken-motivet har genom tiderna antagit många olika symboliska betydelser. I Storkyrkan i Stockholm finns den berömda skulptur som Sten Sture den äldre lät beställa för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Sankt Göran föreställer alltså riksföreståndaren själv, medan draken i det här fallet är danskarna. En bronskopia av statyn hittar man på Köpmantorget i Gamla stan.
