Kategori: Drakturism Sida 1 av 2

Medeltida drakstäder märkta av bombräder

den 11 augusti, 2024

Siluett av Sankt Georg och draken i Hattingen.

Drakar dyker alltid upp där man minst anar det. Så har det varit under årets sommarresa som egentligen var renons på riktiga drakstäder. Ändå hittade vi massor av drakar, jag och särbon. Eller så var det drakarna som hittade oss… Som i Hattingen, Ruhrområdets kanske raraste lilla stad med både stålverk och medeltida stadskärna samt drake på stadsvapnet. På Rathausplatz står sedan 1990 en modern och mycket dramatiskt effektfull skulptur av Sankt Georg och draken (eller lindormen om man ska vara petig). Den rostbruna piedestalen eller sockeln som konstnären Bernhard Kleinhans verk står på är hämtad från det lokala stålverket Heinrichshütte. Kikar man upp mot det nyare rådhusets fasad i fonden ser man även där en tjusig relief med stadsvapnet.

Operation rädda Henri!

Motivet användes som sigill redan på 1400-talet och stadens skyddshelgon finns naturligtvis även avbildat på ett fönster i Sankt Georgs-kyrkan. På souvenirfronten visade det sig däremot vara ont om drakar. Men medarbetarna på turistinformationen såg eder drakbloggares stora besvikelse och donerade sitt sista exemplar av drakmaskoten »Henri« – en dammig liten krabat av röd plysch som man skrotade i fjol eftersom han enligt uppgift »sålde för dåligt«(!?). Efter att äntligen ha befriats från sin roll som avdankad nyckelring låter Henri hälsa att om det är någon som ska bort från ekvationen här så är det religösa våldsverkare som helgonen Georg, Mikael och Margareta… Jag misstänker starkt att en ny generation klåfingriga marknadsförare inte förstår sig på den kulturhistoriska potentialen, utan enbart förpassar drakarna till barnavdelningen. Så får en grön tecknad »Henri« typiskt nog pryda foldern med familjeupplevelser i Hattingen.

När mjukismaskoten lanserades 2012 inkom enligt lokaltidningen hela 150 olika namnförslag. Man fastnade för Henri som har en uppenbar lokalförankring. Dels genom just Heinrichshütte, det nedlagda stålverket som grundades 1853 av greve Henrich zu Stolberg-Wernigerode. Dels på grund av kejsarna Heinrich II och III som på 1000-talet hade betydelse för stadens historiska utveckling. Namnet Hattingen lär för övrigt gå tillbaka på den germanska stammen hattuarier (chatter) som befolkade de centrala områdena kring floden Ruhr år 4 efter Kristus.

Dräpta drakar av stål

I mer än 135 år var Heinrichshütte en av de viktigaste arbetsplatserna i regionen. Numera är den nedlagda anläggningen ett lummigt inramat industrikulturmuseum. Jag som älskar rostiga gamla fabriker och tidigare har semestrat flitigt i Ruhrområdet kan faktiskt inte förstå hur jag hittills har lyckats missa att det även finns en mysig liten drakstad i trakten!

Jag som älskar rostiga gamla fabriker och tidigare har semestrat flitigt i Ruhrområdet kan faktiskt inte förstå hur jag hittills har lyckats missa att det även finns en mysig liten drakstad i trakten!

Hattingen har genom århundradena härjats av flera krig. Andra världskriget blir – som i så många tyska städer – ett mörkt kapitel kantat av nedbränd synagoga, deportering av den judiska befolkningen och tvångsarbete, där 10 000 krigsfångar ska hålla igång de viktiga industrierna. I krigets slutskede blir Henrichshütte föremål för två tunga bombräder som förstör delar av Hattingens historiska stadskärna. Industrin blir samtidigt en viktig ekonomisk förutsättning för återuppbyggnaden.

Drakskatten i Harzregionens Halberstadt

Till Hattingen kommer vi från kyrktäta Halberstadt som var biskopssäte redan kring år 820. Jag har länge velat åka dit för att lyssna lite på den amerikanske avantgardisten John Cages orgelstycke »As slow as possible« som väntas pågå i 639 år. Däremot hade jag ingen aning om att det dessutom kryllar av drakar i stan som i övrigt är påtagligt präglad av DDR-tiden.

I domkyrkan (där katoliker och protestanter ovanligt nog lyckats samsas genom århundradena) märks bland annat en originell framställning av Sankt Georg, där draken vid hans fötter håller en heraldisk sköld i klorna. Min favorit är annars målningen av aposteln Johannes med draken i bägaren. Men det finns många fina exemplar i framför allt Domschatz, där vi lyckas engagera hela tre medarbetare i jakten… I rummet med föremål från sakristian finns ett synnerligen snyggt ekskåp dekorerat med två drakar, vilket barnversionen (vad annars…) av appen berättar mer om med en blå liten drake som guide.

En måndag i Halberstadt när det mesta är stängt får man passa på att utforska gator, fasader och ruiner. Även här förstördes en stor del av stadskärnan av bombningar i april 1945. Däribland många gamla korsvirkeshus. En av de räddade träfigurerna som påstås föreställa Sankt Georg och draken finns att beskåda i Petershofs gotiska klostergång belägen intill Liebfrauenkirche som också visar sig ha några drakar i gömmorna. Den där Göran återfinns exempelvis i Barbarakapellets altarskåp.

Under medeltiden arrangerades även ett drakspel (Drachenspiel) i Halberstadt – precis som på många andra håll i Europa. Att en av passagerna som leder upp till Domplatz heter just Drachenloch skvallrar om denna sedan länge insomnade tradition. På stadsmuseet finns en miniatyrmodell av drakspelen som ägde rum veckan efter trettondagen. Medan en trädrake bars runt sjöng prästerskapet: »…der Heiland hat des Drachens Kop zertreten und alle aus seiner Gewalt erlöset…« Därefter fördrevs draken via gränden. Drakspelet var en folklig och omtyckt festlighet som senare förbjöds.

Europas draksådd gör sig påmind igen

2008 exploderade en blindgångare från andra världskriget vid en byggarbetsplats i Hattingen och skadade ett femtontal personer. Så har Europas blodiga historia lämnat efter sig draksådd, ett begrepp sprunget ur snarlika myter om Kadmos respektive Jason som båda sådde draktänder. Ur jorden växte sedan beväpnade män på samma sätt som minor och odetonerade granater kommer att fortsätta skörda liv även efter dagens konflikter.

Vår resa passerar även Celle, Lüneburg och Osnabrück. De tre bilderna ovan föreställer i tur och ordning en modern respektive äldre framställning av ärkeängeln Sankt Mikael samt en drakrelief på Marienkirche intill rådhuset med westfaliska fredens vagga Friedenssaal. Medan jag strosar runt i semestersömninga tyska småstäder och letar drakar påminner nyhetsrubrikerna om bombningar mot civila mål i Ukraina och Gaza. Varken historiens eller populärkulturens idoga försök att påminna om våldets förkastlighet tycks hjälpa. Hur vanliga människor blir offer för auktoritära ledares nycker är ju även temat i fantasydramat »Game of thrones« framgångsrika prequel »House of the dragon« som gått att strömma under sommaren.

Medan jag strosar runt i semestersömninga tyska småstäder och letar drakar påminner nyhetsrubrikerna om bombningar mot civila mål i Ukraina och Gaza.

»Det finns gott om folk som vill vara fruktade i dag. Jag är rädd att det kommer att leda till mänsklighetens undergång«, sa skådespelaren Tom Glynn-Carney (kung Aegon) när jag fick chansen att göra ett litet DN-reportage inför premiären av säsong 2. Det intressanta med fantasy är i regel referenserna till en historisk och samtida realitet. Hur fiktiva de flygande fabeldjuren än är så går det inte att komma ifrån att draken i århundraden varit en flitigt brukad maktsymbol. I »House of the dragon« får de på allvar förkroppsliga redskapen för människans gränslösa maktbegär.

Flamländska drakexpeditionen och andra drakspår

Av Johanna

den 30 december, 2023

i Drakturism

Keramisk draksvans framför museet i Beesel

Det börjar dra ihop sig till drakens år som enligt den kinesiska kalendern börjar den 10 februari 2024. Men i min värld är naturligtvis varje år ett drakår, särskilt i semestertider. Nu under julledigheten har jag äntligen hunnit ta mig an historikern Bo Erikssons nya bok »Drakspår. På jakt efter världens mest kända reptil« (Norstedts, 2023) som utkom i höstas och tar ett ambitiöst helhetsgrepp om drakarnas världshistoria. Hedrande nog omnämns faktiskt den här bloggen bland källorna. Och om det är någonting jag brukar ägna mig åt så är det väl just att följa drakspår även om det varit extremt ont om tid att berätta om fynden just i år. Det här långa slingrande inlägget får därför bli en sorts bokslut med summering av årets drakskörd.

Från tyska trädrakar till en nederländsk träskdrake

Sommarens drakresa genom Tyskland, Nederländerna och Belgien fick arbetsnamnet »Flamländska drakexpeditionen«. I tyska Quakenbrück heter det lokala basketlaget Artland Dragons efter området (Samtgemeinde) Artland som samlar en rad mindre samhällen i distriktet Osnabrück i nordvästra Tyskland. Motivet Artländer Drache syns för övrigt på lokala vapensköldar eller som kurbitsliknande träsniderier på möbler och kyrkbänkar – bland annat i St. Sylvester-kyrkan. Annars är det först och främst grodor som sätter sin prägel på Quakenbrück med en »Poggenpad« – grodpromenad – genom den historiska stadskärna från medeltiden.

Moerasdraak (Träskdraken) var smeknamnet på den länge ointagliga staden Den Bosch redan på 1600-talet.

På andra sidan gränsen i ‘s-Hertogenbosch – eller kort och gott Den Bosch – tronar istället en gyllene drake på piedestal vid en stor fontän utanför centralstationen. Provinshuvudstaden i nederländska Noordbrabant är mest känd som den sengotiska konstnären Hieronymus Boschs födelsestad. Men den lokala drakkopplingen här skulle egentligen förtjäna ett eget inlägg. De Bossche Draak-skulpturen restes så sent som 1903, men den lokala draklegenden är äldre än så. Moerasdraak (Träskdraken) var nämligen smeknamnet på den länge ointagliga staden Den Bosch redan på 1600-talet.

Inte undra på att såväl stadens fotbollslag FC Den Bosch som det lokala bryggeriet Brouwerij D’n Draok fastnat för draken som symbol. I Johannes döparens katedral (Sint-Janskathedraal) hittar jag för övrigt ovanligt många drakhelgon. Däribland Marta med sin tarasque – en grotesk draksläkting – som vanligen är hemmahörande i Sydeuropa.

Gent – den gyllene drakens stad

I den mycket måndagsstängda hamnstaden Bergen op Zoom tar vi in på Grand Hotel De Draak som lär vara Nederländernas äldsta hotell. Lite onödigt snofsigt för min smak, men med drakdekor och frukost att dö för! Desto mer välkomnande är belgiska Gent, men vad annat kan man vänta sig av en stad som vaktas av en gyllene drake? Klocktornet, Belfry, är ett UNESCO-klassat världsarv och pryds sedan 1377 av en drake – sedermera känd från etiketten till ölmärket Gulden Draak. Den nuvarande draken sattes på plats 1980 med hjälp av helikopter och väger 400 kg. Från konfektyrbutiken Sophie’s Sweets & Chocolates på torget nedanför köper vi med oss Gentse draakjes – underbara små chokladpraliner fyllda med hallon eller krispig karamell – och utsökt malet kaffe från lokala rosteriet Koffies De Draak.

Sint-Joris är för övrigt det flamländska namnet på den där otäcka Sankt Göran som (tillsammans med Sankt Mikael) antastar en och annan drake i Gent. Som uppladdning inför resan skrev jag för övrigt en essä i Dagens Nyheter om Storkyrkans skulpturgrupp Sankt Göran och draken apropå konstvetaren Herman Bengtssons bok »Riddaren & draken. En rekonstruerad historia« (Medströms bokförlag, 2022). Det är ett motiv som aldrig tycks falla ur modet och som ständigt laddas med nya innebörder. Inte minst som immateriellt kulturarv i form av folkliga drakdräparspel.

Draaksteken – ett drakspektakel vid floden Maas

En avhuggen draksvans ringlar längs med huvudgatan. Byn Beesel är känd för två saker: drakar och keramik. Bådadera förkroppsligas i den lokala konstnären Leonne van Deuzens vackert grönskiftande och klättervänliga skulptur som även är försedd med bekväma bänkar att sitta på. Och det kryllar verkligen av drakar i det här lilla samhället beläget i sydöstra Nederländerna mellan tyska gränsen och floden Maas. Särskilt ett år som detta då Draaksteken äger rum två helger i augusti.

En avhuggen draksvans ringlar längs med huvudgatan. Byn Beesel är känd för två saker: drakar och keramik.

Drakdräparskådspelet i Beesel arrangeras i dag vart sjunde år och har dokumenterade anor från 1736, men kan vara äldre än så. Precis som Drachenstich i bayerska Furth im Wald och världsarvsklassade Doudou i belgiska Mons är det folkliga spektaklet sprunget ur religösa processioner, där Sankt Görans kamp mot draken en gång i tiden ingick. I sin sekulära form har vart och ett av dessa historiska drakdräparspel förändrats genom tiderna. De har dessutom fått lite olika lokal prägel beroende på omständigheterna runt omkring.

Besök hos besten i Beesel

Eftersom vi (jag och särbon) tyvärr inte hade möjlighet att besöka någon av Draaksteken-föreställningarna i augusti fick det bli förstudier under semestern i slutet av juli. Johnny Swaters, som är pr-ansvarig, mötte upp och tog med oss på en guidad tur runt byn och bort till själva spelplatsen. Här kunde vi titta närmare på den imponerande detaljrika slottskulissen (en exakt kopia av det riktiga slottet intill) och en tillfälligt anlagd miniatyrversion av floden Maas. Samt naturligtvis årets nya drake som ännu låg och slumrade i verkstaden i väntan på att få både svans och vingar monterade.

Den förra draken från 2016 – en hyggligt stor och skräckinjagande best – har för övrigt gått i pension på en lokal bensinstation(!).

Under vårt besök byggs åskådarläktarna som bäst upp av en professionell firma för säkerhetens skull, men i övrigt är det engagerade bybor som själva står för både hantverk och agerande. Bara att få ihop en stor eldsprutande drake med avancerad teknik är en utmaning. Swaters säger att det finns en viss oro för att den tunga drakvagnen ska fastna i leran om det regnar. Den förra draken från 2016 – en hyggligt stor och skräckinjagande best – har för övrigt gått i pension på en lokal bensinstation(!).

Draakstekenutställningen på museet i Beesel

Men i begynnelsen var draken betydligt mindre och mer beskedlig: en man iklädde sig drakdräkten och bolmade helt enkelt cigarrök som pyroteknisk effekt. Man kan föreställa sig att det var ett ganska svettigt jobb och det hände att »draken« krävde en ölpaus. Något som också var tillåtet i en religös kontext eftersom just Draaksteken arrangerades på en måndag (kermismaandag) och inte på en helig dag som söndag, berättar Fons Verdonck. Han var tidigare ordförande i föreningen Draaksteken och ger oss en specialvisning på det lokala museet som presenterar en tillfällig utställning om drakdräparspelen.

Ett allt modernare monster tar form

Tittar man igenom det gamla filmmaterialet och fotografierna från 1919 och framåt som här presenteras interaktivt på pekskärmar kan man tydligt se hur populärkulturen kommit att prägla i synnerhet bilden av draken. Från att ha varit en tämligen beskedlig best blir draken under 2000-talet allt större och mer skrämmande – helt i linje med moderna fantasy- och actionfilmer på bio. Men även själva skådespelet har genomgått olika förändringar. Ursprungligen fanns inte mycket till handling. Publiken samlades vid stranden och draken dräptes på vägen upp från floden Maas.

Fons Verdoncks dotter Sanne har skrivit en fin liten bok – »Draaksteken. Sint Joris leeft voort in Beesel« (Pharos uitgevers, 2012) – och tar vänligt nog emot oss hemma i köket för att berätta mer om bakgrunden och den historiska utvecklingen. I rummet intill sover hennes nio månader gamla dotter och av den anledningen är hon själv inte med och spelar i år. Annars är Draaksteken på gott och ont en synnerligen lokal angelägenhet som traderas från generation till generation. På gatan stöter vi ihop med 20-åriga Sil Geraets som spelar Baer – en av de som vänder sig mot kungen. Han har ingen tidigare skådespelarerfarenhet, men är entusiastisk inför uppgiften. »I mammas mage« blir svaret på frågan om när han första gången upplevde Draaksteken och det säger kanske en del om spelens ständiga närvaro.

Beesel är en liten by med runt 2 500 invånare. Sanne Verdonck menar att alla som är intresserade är välkomna att delta i spelen, men konstaterar samtidigt att Draaksteken har en tendens att överskugga andra intressen. Ska man vara en del av gemenskapen här gäller det med andra ord att gilla det här med drakar. Många engagerade bybor har dekorerat sina hus och trädgårdar med drakkonstverk och fotografier från tidigare år. På det mysiga lilla hotellet Mert 5 mitt i byn både sover och äter vi för övrigt gott. Här finns lokala Limburgspecialiteter som »kaaj sjotel« (en sorts kall röra med sallad, ägg och bröd till) och zuurvlees (en regional sötsyrlig och mustigt god köttgryta). Johnny Swaters ser dessutom till att vi inte missar Limburgse vlaai (en sorts paj med frukt eller bär) till eftermiddagsfikat.

»Tron på det goda« – ett nyskrivet drakspel på lokal dialekt

Johnny Swaters guidar till spelplatsen för Draaksteken

»Geluif in ’t Goeje« (ungefär »Tron på det goda«) heter årets upplaga med nyskrivet manus författat på lokal dialekt av Venloförfattaren Frans Pollux. Sint Joris roll har tonats ned och den uppdaterade handlingen kretsar mer kring den maktfullkomlige kungen som själv fabricerat draken för att tvinga folket till lydnad – med allt vad det innebär av moderna tolkningsmöjligheter. Någon vecka efter vårt besök händer det som inte får hända: Roy Smeets som ska spela kungen skadar höften i en cykelolycka. Men Fred Geraets byter roll med kort varsel och Draaksteken 2023 blir av ändå. Sex utsålda föreställningar genomförs med hjälp av 900 aktörer och volontärer inför 15 000 åskådare.

Drakstenen med slottskulissen i fonden Draaksteken

Följ pengarna, eller »follow the money«, är en flitigt använd metod inom grävande journalistik. Genom att följa penningtransaktioner kan man få syn på mönster och avslöja ekonomiska oegentligheter. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är »follow the dragons« en rimlig motsvarighet. Drakar har uppstått i människans fantasi och förflyttat sig i världen genom folkvandringar, invasioner och handel. Legenderna om dem (och deras dräpare) har med tiden blivit en del av vårt kollektiva minne och historiebruk.

Min uppmaning om att följa drakarna handlar alltså i grunden om att följa spåren efter mänskliga möten och aktiviteter. Myter, legender och lokala folksagor flödar i själva verket ofta fritt över de gränser de en gång tillkom för att upprätthålla. Så får draken också en både social och politisk dimension i en europeisk gemenskap med öppna dörrar mot resten av världen. Där det finns drakar finns det människor och där det finns människor finns det drakar och jag tycker, som ni vet, om att försöka förstå olika platser med hjälp av dessa fantastiska vidunder. Det kan sluta med att man blir intervjuad av nederländsk lokal-TV. Klippet från Omroep P&M finns fortfarande att se på Youtube.

Tack till Johnny Swaters, Fons Verdonck och Sanne Verdonk som tog sig tid att träffa oss och försåg mig med ett digert faktamaterial om Draaksteken.

Drakar på stan – en Stockholmspromenad

Av Johanna

den 23 december, 2020

i Drakturism

Två drakar på Hornsgatan 60. — Två drakar vaktar porten på Hornsgatan 60.

Jag brukar tänka att det bästa med drakarna är människorna. Kanske är det därför bloggmotivationen tryter under den pandemiska frånvaron av resor, sociala kontakter och museibesök. Men det finns trots allt en hel del drakar att upptäcka även utomhus i parker och på fasader. En drakälskande sjuksköterska jag känner önskade sig något som skulle skingra tankarna efter långa pass med covid-19-patienter på IVA och undrade om jag inte kunde göra en karta över var man kan hitta drakar i Stockholm. Det var en utmaning att bita i och säkert har jag missat några bestar. Men jag hoppas i alla fall att den här lilla guiden – en sorts Riddarfjärden runt – får fler att promenera istället för att trängas på mellandagsrea med risk för smittspridning. Håll i, håll ut och håll minst en draksvans avstånd!

Flanera med flejmande fabeldjur

Ett stenkast bort från mina hemkvarter på Södermalm ligger Drakenbergsparken. Här finns parkleken Draken och sedan mitten av 1970-talet en (vattensprutande) lekskulptur av Ulf Sucksdorff (1). Sedan 2015 hittar man alldeles i närheten, på innergården vid Drakenbergsgatan 29/35, en skulpturgrupp av Eva Fornåå med titeln »Drakens barn« och två små drakar som beskådar ett ägg (2). Drakenberg är för övrigt ett gammalt kvartersnamn som tydligen finns belagt i Holms tomtbok redan 1679 som »Draaken Bergh«. Ursprunget lär ha varit ett värdshus på platsen som hette just Draken.

Skulpturgruppen »Drakens barn«. — Skulpturgruppen »Drakens barn« intill Drakenbergsparken.

Vandrar man vidare härifrån längs Hornsgatan kommer man småningom till nummer 60. Den här fastigheten från 1929 vaktas av inte mindre än två drakar ovanför porten (3). Kvarteret heter Ormen Större och slingrar man bort till Mariatorget är det självaste Midgårdsormen i tvekamp med åskguden Tor som blivit föremål för en skulpturgrupp och fontän i brons av Anders Wissler (4). Verket från 1903 heter »Tors fiske« och skildrar ett mycket dramatiskt ögonblick med hammaren i högsta hugg. I fornnordisk mytologi är det Midgårdsormen som omsluter världen och biter sig själv i svansen. Monsterreptilen är egentligen ingen drake som sådan, men Wisslers imposanta jugenstilgestaltning av vidundret och de omgivande urtidsödlorna är ändå värda ett stopp i sammanhanget.

Midgårdsormen på Mariatorget. — Midgårdsormen på Mariatorget – fontänskulpturen »Tors fiske«.

En bit bort i hörnet Wollmar Yxkullsgatan/Björngårdsgatan finns däremot en relief på husväggen som föreställer Sankt Görans strid med draken (5). Bostadsrättsföreningen Draken 20 har föredömligt sammanfattat historiken på sin hemsida. Det är nämligen legenden om Sankt Göran och draken som ligger bakom kvartersnamnet Draken. Under 1600-talet hette Wollmar Yxkullsgatan just »Sancte Jörans gatha«. Ständigt denne Göran alltså. För när man väl krånglat sig förbi ombyggnaden av Slussen och hittat vidare till Österlånggatan i Gamla stan är det bronskopian av Bernt Notkes Sankt Göran och draken-skulptur i Storkyrkan som tornar upp sig på Köpmanstorget (6).

Slottsdrake med riksvapnet. — Slottsdrake med det svenska riksvapnet i klorna.

När Sten Sture beställde den ursprungliga träskulpturen för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471 symboliserade draken fienden – danskarna. Men senare, under i synnerhet 1700-talet, blir kineserier poppis i kungliga miljöer och med dessa följer draken som moderiktig maktsymbol. Smyg därför in på Kungliga slottets inre borggård. Där kan man i en av Västra valvets arkadgångar se den franske bildhuggaren Jacques-Philippe Bouchardons fräsiga drake slingra sig runt det svenska riksvapnet (7). Och visst är det väl drakar som kikar ut över inre borggården även från fasaden.

I Gamla stan kan man förstås också titta till drakarna som jobbar som vattenkastare i Tyska kyrkans torn på Svartmangatan 16 (8). Annars promenerar man raskt vidare mot Stockholms stadshus och höjer blicken mot Jungfrutornet som egentligen är en avsats på huvudtornets norra sida. Här tronar åter Sankt Göran och draken som förgylld bronsskulptur formgiven av Christian Eriksson (9). Fortsätt sedan längs Norr Mälarstrand och lägg vid port nummer 56 märke till den tjusiga smidesgrinden med Sankt Göran och draken flankerad av två prinsessor (10).

Biograf Draken. — Biograf Drakens neonskylt lyser över Fridhemsplan.

Väl framme vid Fridhemsplan verkar draken tack och lov ha lyckats skaka av sig sin ihärdiga förföljare. Den före detta biografen Draken har inte visat film på länge, men neonskylten lever vidare och har dessutom fått ett par kopior som cykelställ på andra sidan gatan (11). En riktig drakvärdhet är också Apoteket Drakens gamla entré i Vasastan. Verksamheten flyttade vidare till andra lokaler några kvarter bort 1981. Men i hörnet Karlbergsvägen/Vikingagatan håller den bevingade besten fortfarande vakt från sin dekorativa portomfattning i sten (12).

Min Google Maps-karta där drakvärdheterna är markerade enligt siffrorna i texten ovan finns här:

Stockholmsdrakar – Karta

Nibelungenland, del 1: Das Deutsche Drachenmuseum

Av Johanna

den 30 juli, 2019

i Drakmuseer

Das Deutsche Drachenmuseum är inrymt i Haus Baureneck. — Das Deutsche Drachenmuseum i Haus Baureneck.

Jag sitter på en snidad drakbänk i södra Hessen och äter hembakt krusbärskaka. Peter C. Woitge – tidigare borgmästare och eldsjälen bakom Das Deutsche Drachenmuseum i Lindenfels – har just visat oss runt bland all världens drakar. Byggnaden, en före detta prästgård och senare privatbostad för familjen Baur de Betaz, går under namnet »Haus Baureneck«. Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum; det första ligger i bayerska Furth im Wald, där de årliga Drachenstichspelen äger rum.

Med hjälp av bland annat EU-bidrag har det originella 1700-talshuset i skuggan av Burg Lindenfels förvandlats till Tysklands andra drakmuseum.

Das Deutsche Drachenmuseum öppnade 2010 och är sedan dess stadens stolthet och stora turistattraktion. I alla fall med relativa mått mätt. Sakta men säkert har man byggt upp en diger draksamling. Antalet besökare är blygsamt och utställningsytorna begränsade. Men här finns ändå ett brett urval av alltifrån skulpturer, porslin och textilier till repliker av arkeologiska fynd med drakmotiv. Kopian av ett maffigt dinosauriekranium representerar en av många teorier till drakmyternas ursprung, liksom en livs levande »husdrake« – ödlan Harry. (Just arten skäggagam kallas faktiskt »bearded dragon« på engelska, upplyser en reptilkunnig vän.) I trappan hänger heraldiska drakmotiv från när och fjärran: Wales röda flaggdrake, den gula, glupska tarasquen på sydfranska Tarascons stadsvapen, den gröna lindormen från österrikiska Klagenfurt och många, många fler.

Lindenfels – en av alla dessa döda drakstäder

Medborgarhuset med drake på taket och Burg Lindenfels i fonden.

Museet försöker lista så många drakorter som möjligt och letar ständigt efter nya. Woitge blir genast intresserad när vi berättar om Moras kommunvapen med Sankt Mikael och draken. Någon svensk ort finns nämligen inte representerad ännu. Någon vecka senare får jag ett mejl av Woitge som berättar att Moras Sankt Mikael och draken-motiv nu fått en plats på väggen bland museets övriga stadsvapen. Föreningen som driver museet gör varje år gemensamma drakresor – senast till belgiska Gent, berättar Woitge. Han är 81 och oroar sig samtidigt för museets framtid. Återväxten av lokala drakexperter är begränsad. Lindenfels är ett litet samhälle med drygt 5 000 invånare om man räknar in samtliga kommundelar och jag får intrycket av en typisk utflyttningsort. Men luften ska vara läkande; Lindenfels är en så kallad Heilklimatischer Kurort som uppfyller särskilda krav på god luftkvalité och har ett klimat med terapeutiska egenskaper.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad.

Drakgungan på den lokala lekplatsen ser relativt ny ut. Men så när som på museet, bageriet som säljer drakkakor och en indisk restaurang är det mesta stängt en vanlig sommarlovstisdag i juli. På huvudgatan Burgstraße ligger Ye Old Carriage Inn som går under smeknamnet »Die Kutsch« och beskrivs som ett av Tyskland äldsta diskotek; sedan 1968 har danslokalen legat här och tiden tycks ha stått stilla sedan dess. Vi vandrar upp mot Burg Lindenfels, där man som bäst håller på att förbereda ett stundande utomhusparty. Vid borgruinerna arrangeras även medeltidsspektakel med riddarspel i regi av föreningen Drachenvolk och liknande evenemang. Men precis som på många andra håll, där framtiden flyttat någon annanstans är det ingen tvekan om att det är drakarna som håller Lindenfels vid liv.

Dekorerad drake på stan från Lindenfels Drachenparade.

I samma veva som stadens drakmuseum öppnade 2010 satsade Lindenfels i samarbete med lokala näringsidkare på att skaffa sig en officiell status som drakstad – »Drachenstadt« – med en drakparad – Drachenparade – inte olik den som årligen arrangeras i den svenska drakstaden Sundsvall. Olika konstnärer dekorerade stora drakskulpturer som placerades ut på gatorna. Några av de färgglada fabeldjuren står ännu kvar runt om i Lindenfels med omnejd. Projektet som började som ett sätt att profilera staden i tävlingen »Ab in die Mitte 2010« har blivit en permanent satsning.

Diger samling med drakar från när och fjärran

Balinesiska drakmobiler. — I taket hänger balinesiska drakmobiler.

Med hjälp av tillfälliga utställningar försöker Das Deutsche Drachenmuseum locka nya besökare och generera medial uppmärksamhet. Under skolloven har man öppet två eftermiddagar i veckan, men resten av året enbart på helgerna. Objekten ur de ordinarie samlingarna är indelade efter olika teman: myternas uppkomst, drakar i det österländska respektive västerländska kulturområdet samt drakar i litteratur och fantasy. De yngsta besökarna kan roa sig med att klia kopparskulpturen av museets lyckodrake Sigi på magen. Men Das Deutsche Drachenmuseum tar i övrigt ämnet på största allvar. Texterna berättar informativt om likheter och skillnader mellan olika slags drakar: den typiska europeiska draken (Drache), lindormen (namnet Lindwurm kommer av fornhögtyskans »lint« som betyder orm och wurm som också betyder orm) samt alpregionernas drakkusin Tatzelwurm (en korsning mellan rovkattdjur och reptil).

Drakdräparbild från Iran i Bürgerturm Lindenfels.

Drake med skattkista i Bürgerturm Lindenfels.

Även om drakmyter inte är lika utbredda i Afrika som i Asien och Europa finns ett och annat intressant exempel representerat. En något knapphändig skylt berättar bland annat om den västafrikanska mytologins Bida – av allt att döma en flygande orm – i den episka dikten Dausi. Det tål att jämföras med konstnären och Luthervännen Lucas Cranach den äldres vapen – en bevingad orm med krona och ring i munnen. Till de mer originella framställningarna av klassiska drakmotiv hör 1900-talskonstnären August Mackes expressionistiska Sankt Göran och draken-målning (originalet finns på Kolumba Kunstmuseum des Erzbistums Köln). För att inte tala om bilden ur Das Speyerer Evangelistar, en handskrift från 1200-talet, där de tre vise männen märkligt nog ser ut att färdas med ett drakskepp. Men historien om drakens globala utbredning är som alltid en definitionsfråga. Inkluderandet av aboriginernas mytologiska varelse bunyip är ett av flera gränsfall.

Siegfried dräper draken Fafner i Nibelungenlied

Siegfried och Fafner-skulpturen i skuggan av Burg Lindenfels.

Woitge är inflyttad från Rostock och hans eget drakengagemang växte fram ur ett intresse för Nibelungensången, där Siegfried dräper draken Fafner. År 2000 firades 800-årsjubileet av just Nibelungenlied. Ett par år senare lät flera samhällen längs med Nibelungen-Siegfried-Straße i Odenwald uppföra ett antal skulpturer som skildrar nyckelscener ur det medeltida hjälteeposet. Mittemot det lokala monumentet av Siegfried och Fafner i sluttningen upp mot borgruinen betar numera några getter förnöjt. Myten säger att Siegfried besegrar draken som vaktar Rhenguldet och badar i dess blod. Drakblodet gör honom osårbar – så när som på en liten fläck på skuldran, där ett lindlöv fastnat på hans hud.

Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland.

Utöver lindträdet som pryder Lindenfels stadsvapen finns egentligen ingen lokal koppling till själva drakdråpet. Men Lindenfels är en plats så god som någon för ett drakmuseum i detta mytiska Nibelungenland i hjärtat av »sagolika« Odenwald. Mitt i stan ligger även Bürgerturm, ett 19 meter högt stentorn från 1300-talet som får beträdas på egen risk och fungerar som en förlängning av Das Deutsche Drachenmuseum. Vid entrén tar en rustik drakskulptur med skattkista girigt emot det frivilliga inträdet. Trappan ringlar sig upp mellan väggarna som pryds av olika drakmotiv med stor geografisk spridning. Jag får svindel halvvägs, men lyckas ändå ta mig upp till utsiktsplatsen och den drakformade vindflöjeln som blänker i solen från toppen av den tillbyggda glaspyramiden.

Färgglad drake från Lindenfels drakparad.

Även i museiträdgården kryllar det av drakskulpturer. Dessutom har man låtit bygga ett »Drachentempel«, en terrass med tak för den årliga drakfesten. »Vänta, jag måste visa er en sak«, säger Woitge, skyndar upp för trapporna och pekar ut över landskapet. »Där är svansen och där borta är huvudet. Det ser ut som en drake så vårt museum är fengshui«, fortsätter han med glimten i ögat och syftar på den kinesiska läran om hur man placerar byggnader och möbler efter vissa harmoniska principer. Och mycket riktigt, en skogsklädd kulle i dalgången ser faktiskt ut som en stor, grön sovande drake.

Jag och drakmuseets eldsjäl Peter C Woitge bland montrarna.

En tur till Turckheim: vin- och drakvandring vid Vogeserna

Av Johanna

den 30 september, 2017

i Drakturism

Det handlar förstås om selektiv perception. Om att man lättare lägger märke till sådant som man är inställd på att hitta. Ändå häpnar jag över hur frekvent förekommande drakar faktiskt är i alla möjliga sammanhang och på alla möjliga platser. Den insikten var den främsta anledningen till att jag startade den här bloggen. Sakteliga har jag också förstått att jag aldrig kommer att bli färdig med det här ämnet.

Bara att besöka alla drakplatser i Europa kommer att ta en hel livstid. Och att skriva om dem tar ännu mer tid. Att försöka förstå och förklara drakens historiska plats och fortsatta relevans i vår samtid. Till och med när jag under sommarens stora drakresa hade bokat in oss på ett charmigt litet hotell med namnet Hôtel Des Deux Clefs – »De två nycklarnas hotell« – i det lilla samhället Turckheim i franska Alsace möttes vi av drakar redan i entrén. Legenden sa nämligen att det var en drake som vaktade de där nycklarna.

En vindrickande drake att skylta med i Turckheim

Det som förde oss till Turckheim var annars vår nyfikenhet på vingården François Baur med sitt stiliga drakemblem och en alldeles särskild pinot noir vid namn Le Sang du Dragon – »Drakens blod«. Luttrade som vi vid det här laget är hade vi väntat oss ännu en blodig berättelse om någon hjältemodig drakdräpare. Särskilt som vi kvällen innan hade vandrat runt i närliggande Châtenois med sina många spår, ja, till och med en hel kyrka helgad åt Sankt Georg. Men den lokala draklegenden i Turckheim visade sig vara en högst udda och sannolikt rätt unik historia: vilsen drake steks av solen och förblöder, drakblodet bidrar i sin tur till bördig jord för vinodling. Därav namnet Le Sang du Dragon.

Vi drar en lättnadens suck över att äntligen ha hittat en förvisso sorglig, men ändå icke-mordisk drakhistoria. På turistbyrån får vi också en karta över den lokala vandringsleden. En 3,5 km lång vin- och drakpromenad bland vinrankorna med underskön utsikt över bergsmassivet Vogeserna. Informationsskyltarna som kantar vägen berättar om såväl draklegenden som vinproduktionen och illustrationerna är fantasifullt underhållande med en vindrickande drake som guide.

Drakar och druvklasar från medeltiden

Det här med drakar och vin är för övrigt en intressant kombination som dyker upp på många håll, inte minst i trakterna kring floderna Rhen och Mosel. Motivet har funnits åtminstone sedan medeltiden och i tyska Köln passade jag på att besöka Museum Schnütgen med en diger samling medeltida konst. Här finns inte bara kyrkliga helgonbilder av drakdräpare som Sankt Georg, Mikael och Margareta, utan även ett par vindruveätande drakar utsnidade i sandsten på ett segment av en valvbåge från 1200-talet.

Drakar tillsammans med druvor eller vinrankor dyker upp på flera håll, men exakt hur motivet ska tolkas är aningen oklart. Jag söker svaret i Heinrich och Margarethe Schmidts bok »Die vergessene Bildersprache christlicher Kunst« (Verlag C.H. Beck, 1981/2007) som jag hittade i shoppen på Museum Schnütgen. Även i Sara Kuehns studie »The Dragon in Medieval East Christian and Islamic Art« (BRILL, 2011) beskrivs dylika framställningar. Vindruvan och vinrankorna går att knyta till såväl Kristi blod som till paradiset och livets träd.

Listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Man får förmoda att de druvätande drakarna är någon sorts symbol för synden, frestelsen eller det dionysiska. Den som har närmare besked får gärna upplysa mig och den här bloggens läsare. För nu måste jag nämligen sluta googla det här temat… Winzerbrunnen – »vinodlarbrunnen« i den tyska »Nibelungenstaden« Worms toppas tydligen av en drake med en druvklase i munnen. Där i sällskap av den romerska mytologins vingud Bacchus.

En drake som äter vindruvor finns visst också avbildad i det franska klostret Mont-Saint-Michel. Och dessutom pryds Vaux-sur-Seines kommunvapen av en drake och en druvklase. Naturligtvis för att det även där finns en lokal draklegend. Ja, ni hör ju själva, listan över outforskade drakstäder att besöka bara växer och växer i all oändlighet ju mer man letar.

Wales – den röda drakens förlovade land

Av Johanna

den 1 mars, 2017

i Drakturism

Replik av snidad drake i St David’s-katedralen.

Den 1 mars är inte vilken dag som helst. Det är nämligen St David’s Day. Alltså dagen då Wales firar sitt eget skyddshelgon, vilket i vanlig walesisk ordning har en tendens att involvera drakar. Och om man till sommaren tänker sig en riktig draksemester runt denna brittiska riksdel är det hög tid att börja planera nu. Ett hett tips från fjolårets rundresa är att låta den röda draken visa vägen. Det omtvistade mottot »Y ddraig goch ddyry cychwyn« betyder också något i den stilen.

Gruvdrake på industrimuseet Big Pit.

För walesarna älskar verkligen sin röda drake som figurerar på alltifrån chipspåsar till ölflaskor och souvenirer. Det är med andra ord inte särskilt svårt att hitta varken drakrelaterade sevärdheter eller övernattningsmöjligheter här. Dekoren ger en märklig känsla ibland; jag skulle studsa till över en hel pub lika obstinat inredd i blågult. Men den walesiska röda draken är inte enbart en laddad nationalsymbol, utan har också karaktären av en gullig maskot. Att till och med gruvor och drakar hör ihop blir vi varse om när vi besöker Big Pit i Blaenafon. Det är en av landets många nedlagda gruvanläggningar som i dag är ett industriminnesmuseum. Om jag bara haft en trädgård så hade jag absolut klämt ner den där tunga metallskylten med texten »Dragon crossing« i bagaget. Jag menar, vem vill inte ha ett eget övergångsställe för drakar på tomten?

: »Dragon crossing«-skylt för säker drakpassage.

: Äkta walesiska drakchips, »flamegrilled« förstås.

: Mustig drakcider att släcka törsten med.

Från öl till whisky – drakdrycker av alla de slag

Felinfoel Brewery (uttalas »velinvoel«) – Wales äldsta bryggeri med den överlägset snyggaste drakloggan – för oss också till kuststaden Llanelli (uttalas ungefär »chlanechli«) och det gamla gruvsamhället Furnace. Tyvärr finns det inget besökscenter där man kan kika närmare på ölproduktionen. Men den lokala puben The Colliers Arms har flera sorter att provsmaka och förser oss med ett par fina drakglas till samlingen. Något stopp hos de många ciderproducenterna i trakten hinner vi inte med. Men den mustiga Gold Medal Cider och mellantorra Black Dragon av märket Gwynt Y Ddraig blir snabbt favoriter och går att få tag på lite varstans. Överraskande nog finns det också ett ansenligt antal vingårdar runt om i Wales. Ett stenkast från klosterruinerna Tintern Abbey, precis vid engelska gränsen, ligger till exempel Parva Farm. Produktionen är inte stor, men räcker till gårdsförsäljning och flaskorna råkar ha en rätt snygg draketikett.

: Drakar i restaurangen på Dragon Inn…

: … och hos vingården Parva Farm.

: Bryggeriet i Felinfoel skyltar med drakar…

: … liksom whiskydestilleriet Penderyn.

I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

Till orten Crickhowell i utkanten av nationalparken Brecon Beacons hittar vi tack vare det gemytliga hotellet Dragon Inn Crickhowell. Här finns en alldeles utmärkt restaurang och på rummet väntar handdukar i prydliga högar med varsin drakpralin på toppen. Rena drömmen för draknördar alltså! Efter en dag på livsfarligt smala och slingriga vägar är det dessutom skönt att kunna pusta ut i trädgården med en draköl och en påse chips, »flamegrilled« förstås. Härifrån är det inte långt till whiskydestilleriet Penderyn. I sortimentet märks naturligtvis en »drakserie« med tre olika typer av single malt-whisky: Legend, Myth och Celt.

: Dragon Inn välkomnar med drakpralin…

: … och drakskylt på huvudgatan utanför.

: Draken som krigsminnesmärke…

: … och som cigarrtändare på Cardiff Castle.

Kung Arthurs Caerleon och drakdiktaren Tennyson

Caerleons Kung Arthur-inspirerade skulpturpark. I förgrunden syns slaget vid Camlann. Trädraken i fonden är designad som en walesisk lovespoon.

Wales är verkligen myternas förlovade land och det sätter sina spår. Inte minst i Caerleon strax utanför Newport i sydöstra Wales som vi aldrig skulle ha kommit på tanken att besöka om det inte vore för jakten på ännu ett drakhotell. Efter en hel del googlande hittar jag till slut Pendragon House B&B och därmed också vägen till Caerleon. En övernattning på detta mysiga lilla B&B med gulddrake känns lite som att besöka släktingar. Vår värdinna kallar sig till och med »Aunty Kath« och överöser oss med tips om allt vi kan tänkas vilja se i området. Från den romerska amfiteatern till puben The Bell Inn.

Hanbury Arms, där Tennyson diktade om Arthursagan med utsikt över floden Usk.

Och ja, drakar samt traktens lokala »kändis« Kung Arthur förstås. I alla fall om man ska tro Geoffrey av Monmouths »Historia Regum Britanniae« som avhandlar äldre tiders kungar i Britannien. Men några riktiga historiska belägg för att Kung Arthur verkligen existerat finns inte. Legenden lever hur som helst vidare. Särskilt här i Caerleon, där Alfred Tennyson skrev delar av diktcykeln »Idylls of the King«. Han ska ha suttit där i fönstret på Hanbury Arms med utsikt över floden Usk. En naturskönt inspirerande miljö kan intygas.

Under kvällspromenaden snubblar vi av en händelse in på The Ffwrwm, en undangömd bakgård med restaurang, hantverksbutiker och en smått magisk skulpturpark i sann Arthuranda. Där finns sannerligen drakar i alla möjliga skepnader och material. Annars syftar Pendragon – på walesiska Pen Draig – inte på drakar som sådana, utan på en militär gradbeteckning med ledarstatus. Ordet för drake – draig – har historiskt sett också betytt just krigare. Arthursagan är för övrig bioaktuell igen i vår. Trailern till »King Arthur: Legend of the Sword« hintar om fantasyinslag och ser i alla fall mer lovande ut än kalkonrullen »Excalibur« från 1981… Dessutom är den nya filmen till stor del inspelad i norra Wales.

: En wyvern är en korsning mellan drake och orm.

: Arthursagans Mordred med heraldisk wyvern på skölden.

: Pendragon House B&B skyltar med gulddrake.

Myternas Dinas Emrys – de dimhöljda bergens drakar

Kanske är det för att jag på flyget läste Kazuo Ishiguros Arthurinspirerade roman »Begravd jätte«, där draken Querigs andedräkt allegoriskt breder ut glömskans dimma över landet på 500-talet. Eller så beror det på att jag käkade en Dragons breath burger på Brains bryggeripub Yard Bar & Kitchen i Cardiff. Men det känns verkligen som om fantasyberättelserna flåsar en i nacken så fort man kommer ut på den walesiska landsbygden. Särskilt i trakterna kring nationalparken Snowdonia och byn Beddgelert.

Byn Beddgelert är en bra bas för drakvandring.

Ingen resa till Wales är nämligen komplett utan en vandring upp till drakmyternas Dinas Emrys. I bergsområdet finns resterna av en strategiskt placerad fästning. Det sägs att det var här den röda och den vita draken en gång utkämpade en kamp så att väggarna rasade varje natt. Jag har bloggat om legenden tidigare så ni vet vid det här laget att den röda draken vann och fick en symbolisk plats på den walesiska flaggan. Men det här klippet ger en mer detaljerad redogörelse, textad på engelska med tal på kymriska.

Ruinen vid drakmyternas Dinas Emrys.

På själva platsen finns egentligen inte mycket att se, men naturen i sig är förtrollande och utsikten förtjusande. Det gäller bara att inte låta sig luras av den täta morgondimman. När solen väl kikar fram dröjer det inte länge innan huden skiftar i en drakröd (och småningom fjällande) nyans… Vandringskängor är också ett måste i den kuperade terrängen. Vi möter ett par naturvårdare från National Trust som tillsammans med ett gäng frivilliga arbetar med att hålla stigarna fria från ormbunkar. Men terrängen är på sina ställen ändå snårig och stenarna hala.

: Naturvårdarna Simon och Mills håller stigarna fria.

: Det behövs när ormbunkarna breder ut sig.

: Vandringen är värd mödan. Utsikten från Dinas Emrys.

: Fantasyskogens förtrollande natur är en upplevelse i sig.

Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.

Ett walesiskt drakslott är mer än bara tinnar och torn

Varmvattenberedaren på Château Rhianfa?

Om jag bara fick återvända till ett enda område i Wales skulle jag välja den här nordvästra delen av landet med sin storslaget kontrastrika natur. Men det är först när vi når fram till Château Rhianfa på ön Anglesey som vi på allvar känner att vi kommit hem. Det såg mysigt ut på bilderna, priset var rimligt och den franskinspirerade restaurangen hette Le Dragon Rouge. Men att ett gigantiskt drakhuvud skulle hälsa oss välkomna redan vid infarten var nästan för bra för att vara sant. Liksom den fyndiga skylten i badrummet: »Our dragon may be a little slow heating your water. Please just run the tap.« Under morgonpromenaden ner till stranden hittar vi också en ganska rostig plåtdrake. Undra på att varmvattnet tar tid att värma…

: Tinnar och torn samt en…

: … eldfängd inkastare och…

: … drakvärmt varmvatten.

: Därtill frankofil drakmeny…

: … och utsikt över Snowdonia.

: En röd kakdrake och…

: … minst sju sorters drakar.

: Wales på ett bräde.

: Drakmobil nära Aberystwyth…

: … och en blomsterdrake.

: Med drakar kan man sälja allt.

: Dragons breath burger i Cardiff.

: Dubbeldrake på tapp i söder…

: … och gyllene draköl i norr.

: Bykyrkan i Beddgelert.

Drakbloggen önskar God jul med walesiskt sommarminne

Av Johanna

den 24 december, 2016

i Drakturism

God jul! – eller Nadolig Llawen! – som vårt senaste tillskott på bilden här intill skulle säga. Han är ju som synes (Draig goch Cymru står det på magen) en röd drake från Wales. Närmare bestämt från kalkstensudden Great Orme på den walesiska nordvästkusten som vi (jag och särbon alltså) besökte i somras. Halvön fick sitt namn av vikingarna och är belägen vid den underbara badorten Llandudno som påminner lite om en korsning mellan Blackpool eller den engelska sydkustens Brighton och Medelhavets Nice. Getterna betar på de branta grässlänterna och i området ligger också en koppargruva från bronsåldern som numera tros vara världens största i sitt slag. Om Great Orme betyder sjöorm eller drake må vara osagt, men det lokala bryggeriet har i alla fall tänkt rätt med god draköl och osedvanligt snygg etikett. Dessvärre är den omöjlig att få tag på i Sverige så jag får väl nöja med med att smutta på en jämtländsk julöl med Storsjöodjuret i tomteluva…

Juldrakar från när och fjärran

Det bästa med julen är ju som bekant drakarna. Det är sen gammalt. Och för årets raraste julhälsning står det portugisiska fotbollslaget FC Porto (alla förstår ju att tomtens släde i själva verket måste dras av drakar – renar kan ju liksom inte flyga…). I år har jag dessutom köpt mig själv en draktröja i julklapp. Egentligen borde jag förstås ha burit den redan den 16 december på National Ugly Christmas Sweater Day. Men jag tyckte att den var tjusig nog att spara till julafton så nu tänker den här drakbloggaren luta sig tillbaka, knapra hembakta pepparkaksdrakar och mysa i sin nya röda draktröja.

: Vy från Great Orme.

: En äkta draköl.

: Ännu mer draköl.

: Årets drakskörd.

: Jämtländsk sjödrake?

: Senaste drakmodet.

En grön drake på den engelska landsbygden

Av Johanna

den 1 oktober, 2016

i Drakturism

Minns ni Maud i den där drakumentären »Drakar: myter och skrönor« som jag tipsade om tidigare i år? Det var den lilla flickan som så gärna ville ha ett husdjur och kom hem med en liten drakunge. Eller snarare en så kallad wyvern, en tvåbent korsning mellan drake och ödla som är vanligt förekommande på vapensköldar i anglosaxiska länder. Historien förtäljer att Mauds förskräckta föräldrar tvingade dottern att genast göra sig av med fyndet. Motvilligt gömde hon istället wyvern ute i skogen och fortsatte att mata den. Men det dröjde inte länge innan det krävdes mer än mjölk för att mätta drakmagen. Den växande wyvern fick smak för kött och flög snart ut på egna jaktäventyr i byn. Småningom blev den ett hot även mot människor – alla utom Maud.

Draken i Mordiford

Berättelsen om Maud och hennes wyvern föreligger i flera olika versioner och legenden är känd som »Draken i Mordiford«, ett distrikt i grevskapet Herefordshire i södra England. Mer om detta kan man bland annat läsa i den här broschyren med ett förslag på vandringsrutt i området. Den drakmålning som en gång ska ha funnits i byns kyrka togs visserligen bort på 1800-talet, men Mordiford värnar fortfarande om sin gröna draksymbol. Liksom trakten i stort; under sommarens draksemester blev det inget besök i Mordiford, men däremot både middag och övernattning på The Green Dragon Inn i Cockleford i hjärtat av lummiga Cotswolds. Den som kan sin Tolkien tänker förstås omedelbart på Frodos favorithak i Fylke och The Green Dragon Inn är onekligen ett populärt pubnamn även i verklighetens England, om än inte lika vanligt som olika varianter av George & Dragon.

Heliga drakdräpare

Högtflygande husdrake siktad i centrala Salisbury.

Det säkraste stället att hitta drakar på i Storbritannien (ja, inte så säkert för drakar då…) är annars i äldre kyrkor och katedraler. Naturligtvis på grund av George – Saint George – och andra drakdräpande helgon som blev populära under medeltiden. I den mäktiga katedralen i Salisbury finns, förutom den färgglada fönsterdekorationens röda drake, en takdekoration i klostergången som ska föreställa godhetens kamp mot ondskan – av allt att döma i skepnad av en bevingad drake. Möjligen missade jag ytterligare några drakar bland fasadens många stendekorationer och till gränsfallen hör varelsen som pryder ena pelarfoten i The Trinity Chapel (Lady Chapel).

: Godheten och ondskans drakkamp i klostergången.

: Potentiell pelardrake i katedralens Trinity Chapel.

: Dubbla drakdräpare i klosterkykan i Bath.

Ännu fler drakdräpande helgon radar upp sig i klosterkyrkan i Bath. Letar man efter bra draklektyr lönar det sig i regel också att spana in souvenirbutikerna i anslutning till just katedraler i både England och Wales.

Gilbert och George

Gilbert – en trogen sommargäst i Salisbury.

Utanför stadshuset (The Guildhall) i Salisbury, som blev resans allra första stopp på vägen till Stonehenge, drar en betydligt fredligare drake till sig uppmärksamheten. Blomsterdraken Gilbert är en populär sommargäst som återvänt hit sedan 1999. Jag har ingen aning om varför han kallas just Gilbert, men med ett visst drakdräpande helgon i minnet kan jag knappast vara ensam om att tänka på konstnärsduon Gilbert and George? Strosar man runt i Salisbury en sommarkväll och ser sig omkring bland husen ordentligt kan det hända att även mer högtflygande husdrakar blickar ut över staden. Att ett strömavbrott tvingade den lokala George & Dragon-puben att stänga rakt framför näsan på oss var kanske lika bra…

Ljubljana – den gröna drakstaden

Av Johanna

den 3 april, 2016

i Drakturism

Måste börja med att be om ursäkt för att jag har försummat drakbloggen på sistone. Har helt enkelt haft för lite fritid över för att hinna uppdatera med något spännande, men kring påsk blev den äntligen av – vår länge planerade draksemester i Ljubljana som visade sig vara rena paradiset för drakälskare. Den slovenska huvudstadens mest kända invånare är utan tvekan draken (eller egentligen de fyra drakarna) som pryder Zmajski Most – drakbron – över floden Ljubljanica. Arkitekturen från tidigt 1900-tal räknas till Wiensecessionen, den österrikiska varianten av jugendstil. I varje hörn sitter en ärggrön drakstaty med utslagna vingar och vidöppen käft, en respektingivande siluett som också blivit stadens symbol.

Drakar, drakar, överallt drakar…

Draken pryder alltifrån stadsvapnet till det lokala fotbollslaget NK Olimpija Ljubljanas emblem och ölmärket Unions logotyp. Ja, i Ljubljana finns det faktiskt drakar nästan överallt: på brunnslock, på operan, i stadshuset och i centralstationens ankomsthall, på souvenirer samt naturligtvis på de naturligt glutenfria tårtorna (bakade på bovete med pumpa, fikon och kastanjekräm) som säljs hos Torta Ljubljana i den vackra art nouveau-arkaden.

Stadens mytologiska favoritdjur sägs ha sitt ursprung i legenden om Jason och argonauterna som stal det gyllene skinnet. På sin hemfärd ska de ha seglat uppför Donau och vidare längs flodsystemets biflöde Ljubljanica. Efter ytterligare strapatser landvägen nådde de fram till en stor sjö med omgivande sumpmarker, där den grekiske hjälten ska ha (schh!) dödat en drake. Mer troligt är att Ljubljanas stadsvapen härrör från kristendomens gamla vanliga myt om Sankt Göran. Det drakdräpande helgonet har sedan medeltiden ett eget borgkapell och slottet Ljubljanski grad kräver tveklöst ett besök – inte minst för utsiktens skull. Missa inte den virtuella rundturen ur drakperspektiv, där man bokstavligen får uppleva historiens vingslag.

Finkrog med »Game of Thrones«-känsla i slottsmiljö

Högt där uppe på kullen med slottsutsikt över staden äter vi också resans bästa måltid. Finkrogen Restavracija Strelec är belägen i Bågskyttarnas torn (strelec betyder skytt). Inredningen ger den rätta »Game of Thrones«-känslan – givetvis med en drake ovanför entrén – och maten är inte bara himmelskt god, utan också prisvärd för att vara käk i lyxklassen. I Slovenien finns det heller ingen anledning att beställa något annat än inhemska viner, oavsett om man föredrar bubbel eller en flaska rött. Däremot lyckas vi faktiskt inte hitta en enda vinflaska med drakemblem, kanske för att vinet i huvudsak kommer från andra regioner i Slovenien än den drakfixerade huvudstaden.

Men törstiga drakentusiaster må icke misströsta – det lokala ölbryggeriet Union har numera flera fina varianter att provsmaka. Den mörka ölsorten med smak av karamelliserad malt blir snabbt vår favorit. Tråkigt nog verkar bryggeriet vara på väg att fasa ut draksymbolen; den bevingade siluetten finns fortfarande kvar på flasketiketterna, men saknas på den moderniserade loggan som pryder prylarna i bryggerishoppen. Gör om och gör rätt, Union! Ölmuseet är annars väl värt ett besök, inte minst för alla fina gamla glas med drakmotiv och de vackra draklamporna i trapphuset. Tvärs över gatan ligger dessutom utmärkta museet för samtidshistoria, Muzej novejše zgodovine Slovenije, som ger en snabbkurs i Sloveniens moderna historia från sekelskiftet och framåt till det forna Jugoslaviens totalitära Titoregim under 1900-talet, självständighetsförklaringen 1991 samt 2000-talets NATO- och EU-medlemsskap.

Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap.

I år har EU för övrigt utsett Ljubljana till Europas gröna huvudstad – European Green Capital. Staden satsar stort på hållbar utveckling med sopsortering på allmänna platser och bilfri stadskärna. Med anledning av det gröna miljöhuvudstadsåret har också Ljubljanas manliga drakmaskot fått kvinnligt sällskap av den feminina draken Flora som syns på bilden här intill. Blir man trött i fötterna hoppar man bara på en eldriven minibuss, en så kallad Kavalir (det slovenska ordet för gentleman), som gratis eskorterar alla som inte orkar gå till önskad plats.

Men som turist gör man klokast i att använda apostlahästarna. Avstånden är korta och det kryllar ju som sagt av drakar att upptäcka såväl på marken som på husfasader och längs flodpromenaden. Här kan man med fördel slå sig ner på någon av de många mysiga uteserveringarna för en kaffe eller en smaskig charkuteribricka med lokala råvaror.

Och en eller två draköl förstås… Na zdravje – skål!

: En draköl i solen med art nouveau-arkaden i fonden.

: Flodpromenaden kantas av uteserveringar.

: Ljubljanas stadsvapen pryds av en drake.

: Slottet Ljubljanskij grad med drakflaggan i topp.

: Draklampa i trapphuset på Unionbryggeriet.

: På ölmuseet kan man beskåda äldre drakglas.

: Många butiker profiterar på stadens gröna drake…

: Funky dragon – draken som modern designpryl.

: Turistbyrån skyltar naturligtvis med drakdejt.

: Souvenirbutikerna kryllar av drakar, stora som små.

: Draksouvenirer från förra sekelskiftet på Nationalmuseet.

: Operahuset har bevingade vakter på taket.

Wagnerdrake i sten vid floden Rhen

Av Johanna

den 26 december, 2015

i Drakturism

Den tjusiga stendraken som fått äran att pryda den här bloggen hittade jag för några år sedan i Königswinter strax utanför Bonn i hjärtat av Rhendalen. Med Drachenfelsbahn – Tysklands äldsta bergbana – tar man sig smidigt upp till ruinerna av den 1100-talsborg, där Nibelungenhjälten Siegfried enligt legenden dödade draken. Halvvägs ner tornar slottet Drachenburg upp sig i all sin 1800-talsromantiska prakt men häftigast och på samma gång märkligast är ändå Nibelungenhalle, invigd 1913 till minnet av tonsättaren Richard Wagners 100-årsdag.

Reptilzoo med livs levande alligatorer

Den kupolformade byggnaden i sen jugendstil är lite av ett allkonstverk i sig med en nästan sakral atmosfär. Komplett med Wagneraltare och väggar täckta av konstnären Hermann Hendrichs sagolika motiv ur operatetralogin »Nibelungens ring« och »Parsifal« är det i ärlighetens namn en smått bisarr upplevelse. Ett tillhörande reptilzoo med livs levande alligatorer är samtidigt ett kul komplement för den som har barnen med sig.

Modiga besökare kan dessutom bege sig ner i grottan för att möta den 13 meter långa draken Fafner, lyckligtvis sovande och helt och hållet gjord av sten. Draken vid Nibelungenhalle och Drachenfelsbahn berättade jag om i en researtikel på temat Wagner publicerad i Dagens Nyheter 2009.