Kategori: Drakar i barnkulturen

Sju sorters blomsterdrakar

den 20 juni, 2019

Nu när askan har lagt sig efter sista säsongen av »Game of Thrones« är det kanske inte i första hand flyg- utan snarare flejmskam man känner å Daenerys Targaryens vägnar. Den länge påtagliga klimatvinkeln gick förvisso upp i rök redan när Arya Stark eliminerade Nattkungen. Men efter Drogons förödande framfart i King’s Landing torde om inte annat en atomvinter vara att vänta i Westeros. Min poäng är att HBO-serien i viss mån ändå fungerar som metafor för hur människan orsakar sin egen undergång. Må så vara genom krig eller klimatkris.

Historiskt sett har draken inte sällan förknippats just med hotande naturkrafter. Och samtidigt rasar åter skogsbränder på olika håll i landet. Därför är det lika bra att jag genast påminner om vikten av att följa eldningsförbud och drakens roll som brandvakt. Tanken med den här bloggen är ju främst att skriva om draken ur ett kulturhistoriskt perspektiv snarare än om dess förekomst i fantasy och barnkultur. Men gränsen mellan saga och sägen kan ibland vara hårfin.

Budskapet är att vi alla måste hjälpas åt att bevara ängar och hagar, där dessa blommor och insekter trivs (samt de lika fridlysta drakarna förstås).

Det senare hoppas jag kunna återkomma till framöver när jag hunnit läsa »Om draken eller lindormen. Drakormens gåta« av etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som på 1880-talet försökte samla vetenskapliga bevis för dessa varelsers påstådda existens. Hans märkliga skrift finns numera i en rikt illustrerad utgåva med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm – biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Från skrämmande monster till pedagogisk kompis

Tidigare har jag berättat om hur drakar – på tvärs mot legenderna – har annekterats som mysiga maskotar för både städer och fotbollslag. Det senare fenomenet har jag nu skrivit en artikel om för fotbollsmagasinet Offside. Men även på andra håll är det tydligt hur drakens roll med tiden förändrats från skrämmande monster till pedagogisk kompis. Nobelmuseet har till exempel anordnat kemiexperiment med Berta Drake och på Flygvapenmuseum i Linköping fungerar maskoten Drakel som guide för de yngsta besökarna.

Det är också med drakarnas hjälp som barnboksförfattaren och drakillustratören Karin Linderoth vill väcka intresse för de alltmer sällsynta ängsblommorna i vår natur. »Drakarnas första flora« (Opal) för åldern 6-9 år är en finurligt formulerad uppföljare till »Våra nordiska drakar och konsten att spåra dem«. Den påhittade drakforskaren Sir Adrian Dratts roll är nedtonad till förmån för mer verklighetsnära beskrivningar. På ett fyndigt sätt har olika ängsblommor sammanförts med varsin egen liten drakart och insekter som trivs i växternas närhet. Beskrivningarna av både blommor och bin är dessutom faktagranskade av en fil.dr. i botanik respektive entomologi.

Budskapet är att vi alla måste hjälpas åt att bevara ängar och hagar, där dessa blommor och insekter trivs (samt de lika fridlysta drakarna förstås). Det är miljöer som blir allt mer sällsynta och som hotas av gödsel och bekämpningsmedel. Mer information och tips (utan drakar) finns på Naturskyddsförenings hemsida. Se nu till att lägga minst sju sorters blomsterdrakar på minnet och akta er för brännvinsdraken.

Trevlig midsommar!

Grisu – draken som drömmer om att bli brandman

Av Johanna

den 25 juli, 2018

i Drakar i barnkulturen

När eldningsförbud råder och skogsbränderna rasar runt om i landet är väl flejmande fabeldjur egentligen det sista man borde blogga om. Såvida draken inte råkar vara just (det tyska) brandförsvarets egen maskot. I fjol hade jag vägarna förbi Schloss Salem i närheten av Bodensjön. Det visade sig ligga ett brandkårsmuseum på ägorna. Men jag hade inte riktigt väntat mig att hitta en grön liten drake förklädd till brandsoldat i slottsshoppen.

Anledningen till denna osannolika kombo är ett barnprogram om draken Grisu som drömmer om att bli brandman. »Ich will Feuerwehrmann werden!«, upprepar han enträget i varje avsnitt som går att hitta på Youtube. Serien kommer egentligen från Italien (»Grisù il draghetto«) och är gjord av bröderna Nino och Toni Pagot. Den började sändas i TV på 1970-talet och är på många sätt ett barn av sin tid – med allt vad det innebär av förlegade och fördomsfulla framställningar av ett och annat. Rymdkapplöpningen och kalla krigets kapprustning sätter samtidigt en politisk prägel. »Världen behöver inte mer eld. Världen behöver blommor«, menar Grisu som vurmar för framsteg, fred och ett grönare miljötänk.

Numera säljs den bevingade lilla brandsoldaten som mjukismaskot till förmån för brandmän som skadats i tjänsten och deras familjer. Kampanjen heter Grisu Hilft!, även om den tecknade krabaten i ärlighetens namn ofta lyckas stjälpa mer än hjälpa. Han har helt enkelt svårt att hålla elden inom sig – till sin fars stora förtjusning. Pappa Fumé är nämligen en mycket enkel drake som livnär sig på att skrämma (och grilla) turister på det skotska höglandet. Däremellan trallar han operamelodier och förbannar sin sons febrila försök att förneka sitt eldsprutande kall. Med andra ord en rätt typisk generationskonflikt.

Drakens historiska roll som väktare mot bränder

Kulturhistorien kryllar ju som bekant av eldsprutande drakar. Men den västerländska bilden av draken som en flejmande fiende behöver av allt att döma nyanseras. För faktum är att draken även historiskt sett haft en symbolisk roll som väktare mot bland annat bränder. Efter den stora stadsbranden i Sundsvall 1888 satte man upp en drake på ett av taken. Tanken var att den dekorativa vindflöjeln på Hirschska huset skulle skydda den nya Stenstaden från framtida eldsvådor. Det var också den draken som senare fick stå modell för den moderna kommunloggan och gjorde Sundsvall till just drakstaden.

Men tanken om draken som en välvillig, beskyddande makt – lite som i den kinesiska kulturen – tycks gå längre tillbaka än så. I texten »Drakar i Uppåkra«, som ingår i antologin »Fler fynd i centrum. Materialstudier i och kring Uppåkra«, skriver arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund att draken under medeltiden i Sverige också kunde uppfattas som en god och vaksam väktare. Som exempel nämner hon en liten järndrake på nyckelhålsskylten till kyrkporten i Sala samt de drakar på takkrön, kronstänger och hisskonsoler till dopfuntslock som förekommer i den romanska träornamentiken. Enligt Gräslund är de senare sannolikt just »apotropeiska«, alltså en typ av föremål som syftar till att ge skydd mot hotande faror.

Från eldfängda korsfararfantasier till dagens klimathot

Ett avsnitt om Grisu driver för övrigt med den gamla korsfararbilden av draken som ond. Det visar sig nämligen att pappa Fumé också drömt om att bli brandman för sisådär 900 år sedan. Men han blev inte alltför populär när han satte stopp för en häxbränning. Först när den unge draken av misstag satte fyr på halva byn blev människorna glada över att åter ha något gemensamt att frukta. Fumés fiktiva anekdot är en fyndig påminnelse om vilken funktion denna mytologiska varelse fyller i vår fantasi, oavsett om vi ser den som vän eller fiende.

Jag har precis börjat kika lite i Martin Arnolds nyutkomna bok »The Dragon: Fear and Power« (Reaktion Books, 2018). Den här träffande formuleringen får mig verkligen att tänka på dagens klimathot:

… the idea of the dragon is not only the projection of our fears of Nature’s power but of our deepest fears of ourselves. The dragon is both the dread of our doom and the dread of the part we all play in precipitating it.

När det vill sig illa kan man varken beskylla eller förlita sig på beskyddande symboler och maskotar. Med eller utan vingar. Däremot kan vi var och en hjälpas åt att minimera risken för exempelvis skogsbränder genom att respektera rådande ELDNINGSFÖRBUD – det gäller både drakar och människor.

Bland myter och mossbelupna väggar i Drachenschlucht

Av Johanna

den 26 november, 2017

i Drakar i barnkulturen

Hur fritt får man egentligen fabulera kring ett fantasidjur som drakar? Johan Hilton skrev en intressant och tänkvärd text i DN:s scenbilaga tidigare i höstas apropå Michael Endes barnbok »Den oändliga historien«, just nu aktuell som familjeföreställning på Malmö Stadsteater. Det finns gott om historiska exempel på hur myter och sagor missbrukats i maktsyfte. Gränsen mellan verklighet och fantasi har, som Hilton påpekar, också blivit allt svårare att överblicka i vår samtid.

Vackert illustrerad fältstudie om nordiska drakar

Så hur ska man då förhålla sig till fejkade fältstudier om drakar i dessa tider av så kallade »alternativa fakta« och »fake news«? Jag tänker på Karin Linderoths »Våra nordiska drakar och konsten att spåra dem« (Opal, 2017). En sagolikt vackert illustrerad barnbok där »drakforskaren« sir Adrian Dratt delar med sig av sina kunskaper om olika drakarter. Ja, det här med fakta får man, som ni säkert förstår, ta med en nypa salt här. Men även kring ett fantasidjur som drakar finns det ju samtidigt kulturhistoriska skildringar att förhålla sig till. Liksom folklore. Linderoth är sparsam med sådant, men visst finns det fog för att drakar sover vintertid. Enligt folktro sägs lindormen ha övervintrat i ihåliga lindar (se Nationalencyklopedin).

Av alla arter i »Nordiska drakar« är det bara den fluffigt vita pälsdraken (misstänkt lik kossan Margit i författarens andra barnböcker) som är aktiv under den delen av året då marken är täckt av snö. Men det som gör Linderoths bok intressant för både barn och vuxna med fantasi är att det främsta syftet egentligen är att väcka lusten att ge sig ut i naturen. Tassavtrycken påminner förstås om dem man kan finna efter riktiga djur och noshornsdraken lär lätt förväxlas med vildsvin… Mina favoriter är nog blomsterdrakarna. För hur lätt är det inte att föreställa sig en tistelknopp som en taggig liten drakpuppa? På samma sätt som man bland molnen kan tycka sig se en drake sträcka ut sig över himlen ibland. Om man har fantasi vill säga.

Om drakarnas uppkomst som tidlöst naturfenomen

Drakar har långt tillbaka i tiden också använts för att förklara olika naturfenomen. »Att förknippa vulkaners fruktansvärda naturkrafter med odjur, som till exempel en drake, har varit ett relativt vanligt tema hos många folkslag, oavsett om de varit naturfolk eller ingått i stadsgrundande civilisationer. Rädsla för det oberäkneliga, såsom ett bergs våldsamma eruptioner och starka naturkrafter, har varit en tidlös faktor i människans förhållande till sin omgivning«, skriver historikern Bo Eriksson i boken »Monster – en världshistoria om det skrämmande« (Natur & Kultur, 2016).

Drachenschlucht – en äkta drakklyfta för fältstudier

Så kanske är det inte så konstigt att drakmyter ofta har uppstått i geologiskt fascinerande miljöer. Som till exempel den märkligt mossbelupna bergsklyftan Drachenschlucht i tyska Thüringer Wald strax söder om Eisenach som jag besökte i somras. Vandringsleden är cirka 3 km lång och passagen genom drakklyftan är på sina smalaste ställen inte mer än 86 cm bred. Ska man föreställa sig en kamp mot draken – eller kanske i själva verket mot den oberäkneliga naturen – så är det på dylika platser. Och då är vi tillbaka i skogen igen. För att locka ut mig (som inte alls är någon friluftsmänniska) på okända stigar behövs det en och annan drakmyt. Så funkar ju i regel den mänskliga upptäckarlustan och nyfikenheten. Något som turistnäringen i Tyskland verkligen tagit fasta på med drakrelaterade vandringsleder för både stora och små.

När mamma blev en drake

Av Johanna

den 22 december, 2015

i Drakar i barnkulturen

I Pija Lindenbaums barnbok »När Åkes mamma glömde bort« får drakförvandlingen symbolisera en ensamstående och hyperstressad mammas utbrändhetssymtom. Och visst var det både härligt och lite sorgligt att se mezzosopranen Marianne Eklöf tulta runt med rosa draksvans i Thomas Lindahl och Irena Kraus musikteaterversion »Min mamma är en drake«. En uppsättning som hade premiär på Göteborgsoperan 2011 och 2015 flyttade upp till Stockholm med samma konstnärliga team. Här kan man läsa min recension av uppsättningen i Dagens Nyheter.